1800-talets utvandring bland medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga började 1846 i Illinois, fortsatte sedan genom Iowa och Nebraska tills medlemmarna fann en fristad bland Klippiga bergen. Den var en av de mest anmärkningsvärda folkrörelserna under Förenta staternas stora västliga utvandring. Till skillnad från de tusentals pionjärer som strömmade västerut mot Kalifornien och Oregon i jakt efter ett bättre liv, tvingades kyrkans pionjärer att utvandra — på grund av att de drevs ut från Illinois och Missouri av fientliga grannar. Senare fylldes kyrkans medlemmars pionjärleder av nyomvända medlemmar från Europa.
- I och med mordet på Joseph Smith 1844 och det ökade trycket på kyrkans medlemmar att överge sin stad Nauvoo som låg längs Mississippiflodens strand, blev det snart uppenbart för kyrkans ledare att de återigen skulle behöva flytta. Först upprättade de en fristad som kallades Winter Quarters och låg i närheten av dagens Omaha i Nebraska. Under Brigham Youngs ledarskap reste 1847 det första vagnkaravanen västerut mot Klippiga bergen, utan att veta sin exakta bestämmelseort.
- När den första gruppen pionjärer anlände till Saltsjödalen sommaren 1847 efter att ha färdats 210 mil över den stora prärien, såg Brigham Young ut över vad som då var en karg, torr öken och förkunnade: ”Detta är den rätta platsen.”
- År 1849 inrättade president Young Ständiga immigrationsfonden för att hjälpa fattiga sista dagars heliga immigranter. Fonden hjälpte omkring 30 000 immigranter från Brittiska öarna, Skandinavien, Schweiz, Tyskland och Nederländerna att nå Amerika — över en tredjedel av det totala antalet sista dagars heliga immigranter från Europa under den perioden.
- För att slippa kostnaden för vagnar och oxar köpte omkring 3 000 pionjärer ett billigare färdmedel, handkärror som var lätta nog för dem att själva dra över prärien. En familj eller fem personer tilldelades en handkärra, och omkring 18 till 20 personer delade tält. En handkärra kunde endast ta 90 kilo — omkring åtta kilo bagage per person. Varje kompani organiserades noga, leddes av en erfaren guide och hade med sig minst fyra oxspann med förnödenheter.
- Första handkärrekompaniet lämnade Iowa City i Iowa den 9 juni 1856 med 266 personer från England. Två dagar senare begav sig ett andra kompani iväg med strax över 200 personer. Dessa första handkärrekompanier anlände till Saltsjödalen, men resan var inte lätt. Pionjärernas dagböcker berättar om bistert väder, hot från fientliga indianer, reskamraters död och hungerns och utmattningens ständiga närvaro.
- En tragedi inträffade under hösten 1856 när Willies och Martins handkärrekompanier sent den årstiden påbörjade sin resa med sammanlagt 1 000 personer. Båda kompanierna led av brist på förnödenheter och av svårigheter, bland annat en tidig snöstorm som utvecklades till en av århundradets värsta stormar. De uttröttade kompanierna reste sitt läger i djup snö på Wyomings slätter, där över 200 människor avled av svält och kyla. En omfattande räddningsinsats skickades genast ut så snart budet om deras nöd nådde Salt Lake City.
- Oavsett om de kom med vagn eller handkärra dog tusentals pionjärer längs vägen. Nära och kära, däribland barn, begravdes ofta i grunda gravar som aldrig skulle besökas igen.
- Under Brigham Youngs ledning företog uppskattningsvis 70 000 sista dagars heliga den svåra resan till Utah från 1847 fram till dess att den transkontinentala järnvägen var färdig 1869. Pionjärernas samlade erfarenheter satte djupa spår i kyrkans medlemmars sätt att se sig själva på. De hedrar pionjärförfäder som tog sig över prärien och talar ofta om dem både när deras efterkommande träffas och under möten för kyrkans medlemmar, som anser att pionjärernas exempel på mod och offer är inspirerande.