Jordbävningar kan störta bostäder, bryta upp vägar och, sorgligt nog, ta hundratusentals människors liv. Men inte ens den starkaste jordbävning kan, av sig själv, förstöra vittnesbörd, rubba hopp eller utplåna en kristuslik människas impuls att se fram emot bättre dagar medan hon tjänar andra.
Fernanda Palomino känner väl till en naturkatastrofs förmåga att förändra människors liv för evigt. Den 15 augusti 2007 drabbades hennes bostadsområde och flera andra samhällen i västra Peru av en omfattande jordbävning som mätte 8,0 på richterskalan. Hundratals personer dog och tusentals andra, inklusive syster Palomino, förlorade stora delar av sitt hem. Syster Palomino sörjde dem som dog i jordbävningen. Det var svårt för henne att se en så stor del av sitt eget hem förvandlat till tegeldamm och spillror. Men hon lät sig inte nedslås. Flera dagar efter att det hade slutat mullra kunde man se syster Palomino utanför ruinerna av sitt hem med andra hjälpföreningssystrar, där de lagade soppa som mättade hungriga grannar i behov av ett varmt, trösterikt mål mat.
Den dagen hälsade hon på alla som gick förbi med ett stort leende. Nu, över två år senare, är leendet strålande när hon välkomnar besökare till sitt nya hem. Hennes hus var en del av ett storskaligt byggnadsprojekt i västra Peru som kyrkan sponsrat. Tack vare projektet kan tusentals medlemmar som blev hemlösa efter jordbävningen bo i stabila, jordbävningssäkrade bostäder. Omkring 349 bostäder har byggts med hjälp av material och vägledning som kyrkan tillhandahållit. Husägare som syster Palomino och andra medlemmar och vänner tillhandahöll muskler, svett och arbete.
”Projektet har varit helt underbart”, säger Jeronimo Gutierrez medan han pekar ut de det nya husets förstärkta väggar och grund där han bor med sin hustru Carmen och deras två söner. Familjen Gutierrez hem är litet men stabilt. Man kan inte missta huset för en herrgårdsbyggnad — men byggnaden ger familjen tak över huvudet och frid i sinnet. Broder och syster Gutierrez och pojkarna har redan haft flera hemaftnar där de har pratat om tacksamhet, tjänande, hopp och andra evangelieprinciper som verkar vara lika mycket del av hemmet som betongen, tegelstenarna och metallen.
Varje nytt hus är byggt på en förstärkt grund med bjälkar, pelare och tak som förstärkts av armeringsjärn. Byggnadsprojektet påbörjades för omkring två år sedan efter det att äldre missionärspar med professionell bakgrund inom byggnadskonstruktion och ekonomi kallats till Peru för att överse byggnadsarbetet. De fick hjälp av lokala ingenjörer som såg till att de nya husen byggdes enligt strikta byggnadsnormer så att de blev så jordbävningssäkrade som möjligt.
Förutom planritningar, byggnadsmaterial och professionell översyn ”var det här ett andligt arbete”, säger Ronaldo Ramirez de Castilla, medlem i kyrkan och ingenjör.
”Vi byggde inte bara hus — vi byggde också upp sista dagars heliga”, säger Alan Layton, en av de äldre missionärerna som var engagerade i projektet och som nu presiderar över Oquirrh Mountain-templet i Utah, USA.
Byggnadsprojektet i Peru var först och främst ett prästadömsinitiativ, verkställt under ledning av äldste Marcus B. Nash, sjuttio och president för området Sydamerika Väst. Projektet utvecklades för att återuppbygga hus och jordbävningsskadade sinnen. Fyra vägledande principer genomsyrade projektet: redbarhet, tacksamhet, hårt arbete och tjänande.
Biskopar, grenspresidenter och andra lokala prästadömsledare valde ut de familjer som skulle vara delaktiga i projektet. För att kunna delta måste familjen äga tomten där deras förstörda hus hade stått. De fick inte bo i ”röda zoner” — geografiska områden som kännetecknas av stor seismisk instabilitet.
Förmånstagarna kallar sitt nya hus för en ”daglig välsignelse”.
”Jag är så tacksam över att få bo i ett hem som detta. Jag har lärt mig att lita på Herren”, säger Wenceslao Conde, medlem i Chincha.
Projektet, tillägger president Layton, blev möjligt tack vare medlemmars generösa donationer från hela världen. Tack vare de här donationerna ”har 350 familjer nu säkra hus att bo i”.
Broder Conde prövades svårt den 15 augusti 2007. Han tillbringade timmarna före jordbävningen med att sörja över sin mors död. Han och hans familj var på väg hem från begravningen när marken började skaka våldsamt. ”När vi kom hem såg vi att alla väggarna hade rasat. Vi var så rädda”, säger han.
Jordbävningen krävde många liv i hans bostadsområde. En kvinna och hennes lilla dotter som bodde bredvid broder och syster Conde dödades båda. Mitt i all panik och sorg den dagen vändes broder Condes tankar till medlemmarna han tjänade som president för Balconcito gren i Chincha. I en och en halv månad hjälpte han sina jordbävningsdrabbade medbröder och -systrar medan han bodde med sin familj i ett tält utanför det lokala stavscentret.
Broder Conde fann styrka i sin hustru Pamelas tro, och i sina två små barn, Melany och Parleys tro. Under generalkonferensen i april 2009 talade äldste D. Todd Christofferson i de tolv apostlarnas kvorum om familjen Condes styrka i evangeliet:
”Fyra dagar efter jordbävningen befann sig [äldste Nash] i Chincha för att hjälpa till med samordningen av kyrkans hjälpinsatser där, och han träffade president Conde. Medan de talade om förödelsen som inträffat och vad som gjordes för att hjälpa offren, närmade sig president Condes hustru Pamela, bärande ett av sina små barn. Äldste Nash frågade syster Conde hur det stod till med hennes barn. Med ett leende svarade hon att alla genom Guds godhet var i säkerhet och mådde bra. Han frågade om familjen Condes bostad.
’Den är borta’, svarade hon enkelt.
’Och era saker då?’ frågade han.
’Allt begravdes under spillrorna av vårt hem’, svarade syster Conde.
’Ändå’, påpekade äldste Nash, ’ler du medan vi talar.’
’Ja’, sade hon, ’jag har bett och jag har fått frid. Vi har allt vi behöver. Vi har varandra, vi har våra barn, vi är beseglade i templet, vi har denna underbara kyrka och vi har Herren. Vi kan bygga igen med Herrens hjälp.’”
Syster Condes tro belönades. De har byggt igen. Familjen bor i ett enkelt tvåvåningshus, ett av husen som uppfördes genom kyrkans byggnadsprojekt i Peru.
Byggnationen i västra Peru har sträckt sig bortom medlemmarna som förlorade sitt hem. Ett litet plakat sitter nära ingången till San Miguel-skolan i Pisco. Plakatet gav erkännande åt kyrkan för dess arbete med att återuppbygga skolan sedan den nästan totalförstördes i jordbävningen. I dag utbildas barnen i området i en stabil rödfärgad skola med två flyglar som kyrkan byggt.
”Eleverna är stolta över att kunna kalla San Miguel sin skola”, säger föreståndaren Juan Francisco Murguia innan han uttrycker sin tacksamhet mot kyrkan och dess medlemmar.
Väggarna på Rosa Maurtuas nya hus i Pisco har målats i klara, lysande färger. Det är ett passande designval. Varje dag studerar syster Maurtua hemmets stabila väggar och tak och njuter av godheten hon har bevittnat sedan den historiska jordbävningen gjorde anspråk på hennes hem.
”Det är helt underbart”, säger hon. ”Jag vet att Herren älskar oss och att han inte överger oss. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så välsignad.”