Jag räknade snabbt ut i huvudet att det innebar att jag skulle vara sjuttio i över 25år, eller med andra ord i en evighet!
Sedan dess har jag ofta begrundat vikten och varaktigheten av våra ämbeten. Ibland hör vi någon säga ”det är på tiden att jag blir avlöst” eller ”jag har verkat i det här ämbetet alldeles för länge”. Egentligen borde frågan inte ställas på de sätten. När man håller reda på varaktigheten av en kallelse glömmer man själva kärnan i vårt personliga åtagande som medlem i kyrkan.
När Frälsaren gav sina sista instruktioner till apostlarna sade han: "Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er."1 Jag minns hur chockad en ung far såg ut nyligen när jag kallade honom till stavspresident. Han hade inte drivit en valkampanj för att bli vald. Han hade inte sökt en upphöjd ställning eller makt. Han kände sig fullständigt otillräcklig inför så många ansvar. Men han accepterade kallelsen i tro och ödmjukhet, i visshet om att den kom från Herren.
Våra ämbeten är ett temporärt och synligt uttryck för ett mer varaktigt och djupt åtagande. När Jesus kände att hans död var nära förestående gav han följande uppmaning till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”2 När vi går ner i dopets vatten blir vi Frälsarens ”sändebud” eller till och med hans ”representanter”. Vi ingår ett allvarligt åtagande att vara ett verktyg i hans hand i frälsningens tjänst.
Vilket slags ämbete eller varaktigheten av det är av liten betydelse, för vår mission är till sin natur evig. Den fortsätter långt bortom detta liv, som vi lär oss av president Joseph F. Smiths syn: ”Jag såg att denna tidsutdelnings trofasta äldster, när de lämnar det dödliga livet, fortsätter sitt arbete ... i den stora värld där de dödas andar befinner sig.”3
Vilka vi betjänar eller vilka vi verkar med betyder ingenting. Vi väljer inte våra medarbetare eller vilka vi ska hjälpa utifrån personliga preferenser. I enlighet med Frälsarens förebild predikar vi evangeliet och tjänar alla villkorslöst och utan anseende till person.
President Monson uppmanade oss nyligen med frågan: ”Hur har ni hjälpt någon idag?”4 Denna profetiska inbjudan vidrör själva kärnan i vår mission som Kristi lärjungar. Det spelar ingen roll vilket ämbete vi har för närvarande eller vilka ansvar vi fått tilldelade. Det är en livsstil. Det fyller vår jordiska tillvaro och vårt eviga liv med mening.
Ja, vi ska hålla reda på våra bröder, oavsett om de är medlemmar i kyrkan eller inte. Om du upptäckte ett vaccin mot cancer, skulle du inte reflexmässigt vilja berätta om det så fort som möjligt för att rädda andras liv? Vi tror att evangeliet är ett universalmedel mot vår tids flesta åkommor. Det är därför vi så gärna sprider den glada nyheten.
Områdespresidentskapet satte nyligen upp som mål att fördubbla antalet aktiva medlemmar i Europa under de kommande tio åren. Den visionen behöver varken nya program, komplexa organisationer eller särskilda medel för att infrias. Den är beroende av allas villighet och tro. Om varje medlem förde in eller förde tillbaka en själ till Kristus är det tillräckligt för att fördubbla närvaron i alla församlingar och grenar i Europa.
Du behöver inte vara heltidsmissionär för att finna människor som söker efter sanningen. Du behöver inte vara biskop, hjälpföreningspresident eller hemlärare för att kontakta en mindre aktiv medlem. Det finns oändliga möjligheter om vi bara tror på att ”Herren förbereder människor att ta emot [oss] och det återställda evangeliet” och att "han leder [oss] till dem eller dem till [oss]".5
Låt mig föreslå några enkla och konkreta saker vi alla kan göra:
- alltid ha med oss utdelningskort och dela ut dem,
- skriva en lista över människor vi kan hjälpa tillbaka till kyrkan, inbjud dem att träffa missionärerna,
- lägga upp en profil och vårt vittnesbörd på Mormon.org (engelsk sida),
- bjuda in familj och vänner till viktiga familjehändelser i kyrkan, som dop, ordinationer, andliga möten vid bröllop, när någon i familjen ska på mission och så vidare,
- gå med våra vänner till ett av kyrkans släktforskningscenter,
- inrikta församlingsråd och presidentskapsmöten i biorganisationer på människor istället för på program eller aktiviteter, och
- gå ut med missionärer när de undervisar.
När vi delar med oss av evangeliet tänds också en glädjens eld i vårt hjärta. Då kan vi som Alma utropa: “Ja, och detta är min glädje, att jag kanske kan bli ett redskap i Guds händer till att föra någon själ till omvändelse, och detta är min glädje.”6
1) Joh 15:16
2) Joh 20:21
3) L&F 138:57
4) Se Liahona, nov. 2009, s. 84
5) Predika mitt evangelium, s. 159
6) Alma 29:9