Mycket lite är nedtecknat om Jesu barndom. Man kan anta att hans
födelse var så revolutionerande i sin betydelse att den dominerade
uppteckningarna om hans pojkår. Vi förundras över den mogna
visdomen hos pojken som, när han lämnat Josef och Maria,
påträffades i templet, ”där han satt mitt ibland lärarna”1 och
undervisade dem om evangeliet. När Maria och Josef uttryckte sin
oro över hans frånvaro, ställde han denna genomträngande fråga till
dem: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min
Fader?”2
Den heliga uppteckningen förkunnar om honom: ”Jesus växte till i
vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.”3 Ett
obemärkt skriftställe beskriver övergången från barn till man: Han
”gick omkring och gjorde gott”4.
Tack vare Jesus Kristus har världen förändrats; den gudomliga
försoningen har genomförts, priset för synden har betalats, och
dödens skrämmande anblick ger efter för sanningens ljus och
förvissningen om uppståndelsen.
Fastän åren går, fortsätter hans födelse, hans tjänande, hans
arv att styra allas öde som följer honom så som han så inbjudande
bett oss.
Barn föds varje dag – till och med varje timme – till mödrar som
har, med sin hand i Guds, inträtt i dödsskuggans dal, för att de
ska kunna frambringa en son, en dotter, för att välsigna en familj,
ett hem, och på ett sätt en del av jorden.
Dessa värdefulla dagar i de tidiga barnaåren binder mor och far
till son eller dotter. Varje leende noteras, varje fruktan tröstas,
varje hunger mättas. Steg för steg växer barnet. Poeten skrev att
varje barn är ”en ny ljuvlig mänsklighetens blomma, som just kommit
ned från Guds eget hem för att blomstra på jorden”.5
Barnet blir äldre och visare, förhoppningsvis med hjälp av
rättfärdiga föräldrars vägledning. Att lära och göra blir
väsentligheter att inrikta sig på.
Det finns de som avfärdar föräldraplikter, som anser att de kan
uppskjutas tills barnet blir större. Det går inte visar det sig.
Den bästa tiden att undervisa är mycket kort. Tillfällena är
begränsade. Föräldern som uppskjuter sitt ansvar som lärare kan
under kommande år få en bitter insikt i Whitters uttalande: ”Av
alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de
sorgligaste: ’Det kunde ha varit!’”6
Dr Glenn Doman, en berömd författare och välkänd vetenskapsman,
redogjorde för en livslång forskning i uttalandet: ”Vad som läggs
in i barnets hjärna under de första sex åren av dess liv kommer
troligtvis att stanna kvar där … Om du lägger felaktig information
i dess hjärna under [denna period], är det oerhört svårt att
utplåna den.”7
Detta bevis bör sporra till förnyad förpliktelse hos varje förälder
att göra det som Fadern har befallt. Barn lär sig genom varsam
ledning och övertygande undervisning. De söker efter förebilder att
härma, kunskap att förvärva, saker att göra och lärare att
behaga.
Föräldrar, mor- och farföräldrar fyller rollen som lärare. Det gör
även syskon till det uppväxande barnet. Till dem som verkar som
lärare för barn vill jag komma med fyra enkla förslag som ni kan
beakta:
1. Undervisa om bön.
2. Inspirera till tro.
3. Lev efter sanningen, och
4. Hedra Gud.
För det första: undervisa om bön.
Bönen är det späda barnets ord,
tryggaste fadershand,
en mänskotanke från vår jord
till himlens sköna land.8
Vi lär oss be genom att be. Man kan ägna otaliga timmar åt att
granska andras erfarenheter, men inget tränger in i människohjärtat
så mycket som en personlig, innerlig bön och dess himmelska
svar.
Så var det med pojken Samuels upplevelse. Så var det med unge
Nephis erfarenheter. Så var det med den unge Joseph Smiths oerhört
betydelsefulla bön. Så kan den som ber välsignas. Undervisa om
bön.
Därnäst: inspirera till tro.
Vi kan var och en lära oss mycket av våra tidiga pionjärförfäder,
vars prövningar och hjärtesorger bemöttes med resolut mod och en
orubblig tro på den levande Guden. För några år sedan färdigställde
Bryant S Hinckley, far till vår president, en bok med titeln The
Faith of Our Pioneer Fathers. Välskrivna redogörelser som dessa
fick medlemmar överallt att blicka tillbaka på vårt pionjärarv.
Ungdomar och barn fanns bland de tusentals som drog och sköt
handkärror eller vandrade på pionjärleden, precis som de finns
bland de heliga i vår tid som är pionjärer i sina egna områden över
hela världen. Jag tror att det inte finns en medlem i denna kyrka
idag som inte har rörts av berättelserna om de första pionjärerna.
De som gjorde så mycket för allas bästa hade säkert som mål att
inspirera till tro. De uppfyllde målet på ett magnifikt sätt.
För det tredje: lev efter sanningen.
Ibland lär vi oss effektivast om hur vi ska leva efter sanningen i
hemmet och tillsammans med dem vi älskar.
Vid begravningsgudstjänsten för en storsint generalauktoritet, H
Verlan Andersen (1914–1992), hölls ett hyllningstal av en son. Det
har sin tillämpning var vi än bor och vad vi än gör. Det är
exemplet på egen erfarenhet.
Äldste Andersens son berättade att flera år tidigare skulle han gå
på en fest i skolan en lördagskväll. Han lånade familjebilen av sin
far. När han fick bilnycklarna och gick mot dörren sade hans far:
”Det behövs mer bensin i bilen till i morgon. Se till att du fyller
tanken innan du kommer hem.”
Äldste Andersens son berättade sedan att kvällen varit underbar.
Vänner hade träffats, förfriskningar serverats och alla hade haft
roligt. I sin glädje underlät han emellertid att följa sin fars
instruktioner och fyllde inte tanken innan han körde hem.
Söndagsmorgonen kom. Äldste Andersen upptäckte att mätaren visade
tom tank. Hos familjen Andersen var sabbatsdagen en dag för dyrkan
och tacksägelse, inte för inköp. Äldste Andersens son sade: ”Jag
såg min far sätta på sig rocken, säga adjö till oss och gå den
långa vägen till kapellet, så att han skulle hinna till ett tidigt
möte.” Plikten kallade. Sanningen offrades inte för bekvämlighetens
skull.
Som avslutning på sitt begravningstal sade äldste Andersens son:
”Ingen son har någonsin fått en mer effektiv undervisning av sin
far än jag fick den gången. Min far kände inte bara till sanningen,
utan han levde också efter den.” Lev efter sanningen.
Slutligen: hedra Gud.
Ingen kan vara ett bättre exempel än Herren Jesus Kristus på hur
detta mål ska uppnås. Innerligheten i hans bön i Getsemane säger
allt: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte
min vilja utan din.”9 Hans exempel på Golgatas grymma kors
uttrycker mer än ord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de
gör.”10
Mästaren undervisade så evigt bestående alla som vill lyssna till
en enkel men ändå djup sanning. Det finns upptecknat i Matteus. Vi
lär att sedan Jesus och hans lärjungar kommit ner från
Förklaringsberget gjorde de ett uppehåll i Galileen och gick sedan
till Kapernaum. Lärjungarna sade till Jesus: ”Vem är störst i
himmelriket?
Då kallade [Jesus] till sig ett barn och ställde det mitt ibland
dem och sade:
’Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn,
kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta
barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett
sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.’”11
Jag tror det är betecknande att Jesus älskade dessa små så mycket,
som nyligen lämnat föruttillvaron för att komma till jorden. Barn
då och barn nu välsignar våra liv, väcker vår kärlek och manar till
goda gärningar.
Är det att undra på att poeten Wordsworth talar på detta sätt om
vår födelse:
Med skimmerspår av en
förlorad skrud,
så komma vi från Gud.
Himmel är om oss i vår
barndomstid.12
Det är i hemmet som vi formar våra attityder, våra djupgående
trosuppfattningar. Det är i hemmet som hoppet får näring eller
förstörs. Dr Stuart E Rosenberg skrev i sin bok The Road to
Confidence: ”Trots alla nya uppfinningar och moderna designer,
trender och fixa idéer, har ännu ingen uppfunnit, och kommer aldrig
att uppfinna, någon tillfredsställande ersättning för den egna
familjen.”13
Vi kan själva lära av våra barn och barnbarn. De känner ingen
fruktan. De hyser inga tvivel om att vår himmelske Fader älskar
dem. De älskar Jesus och vill bli lika honom.
Vårt barnbarn, sexårige Jeffrey Monson Dibb, i sällskap med sin sex
år gamla lekkamrat, stannade till vid ett soffbord i sitt hem där
det stod ett foto av äldste Jeffrey R Holland. Vårt barnbarns vän
pekade på bilden och frågade: ”Vem är den mannen?”
Jeff svarade: ”O, det är äldste Jeffrey Holland i de tolv
apostlarnas kvorum. Han har fått sitt namn efter mig!”
Denne namne till äldste Holland gick med sin unge vän på en
promenad en dag. De marscherade uppför trappan till ett hus, utan
att veta vilka som bodde där eller vilken anknytning de kunde ha
till kyrkan. De knackade på ytterdörren och en kvinna öppnade. Utan
minsta tvekan sade Jeff Dibb till henne: ”Vi är hembesökslärare.
Får vi komma in?” De blev visade till vardagsrummet och ombedda att
sätta sig. Med fullständig tro vände barnen sig till kvinnan: ”Har
du något att bjuda på?” Vad kunde hon göra? Hon satte fram något
gott och de hade ett angenämt samtal. De oväntade lärarna gick
därifrån och lät hör ett uppriktigt: ”Tack så mycket.”
”Välkomna tillbaka”, hörde de kvinnan säga med ett leende.
”Vi kommer”, svarade de.
Föräldrarna till de två barnen hörde talas om händelsen.
Jag är säker på att de var återhållsamma med att tillrättavisa de
små. Kanske de mindes orden i skrifterna: ”Ett litet barn skall
leda dem.”14
Ljudet av skrattande barn, som glatt leker tillsammans, kan ge
intryck av att barndomen är fri från bekymmer och sorg. Så är det
inte. Barns hjärtan är känsliga. De längtar efter gemenskap med
andra barn. På det berömda Victoria and Albert Museum i London
hänger ett mästerverk i olja. Tavlan heter helt enkelt Sjukdom och
hälsa. Den föreställer en liten flicka i rullstol. Hennes ansikte
är blekt, uttrycket i ansiktet avspeglar sorg. Hon tittar på en
gatumusiker som uppträder, samtidigt som två småflickor, glada och
bekymmerslösa, lekfullt dansar omkring.
Sorg och bedrövelse kommer tidvis till alla, även till barn. Men
barn återhämtar sig lätt. De bär på ett underbart sätt upp de
bördor som de kallas att uthärda. Kanske en vacker psalm beskriver
denna goda egenskap: ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer
jubel.”15
Får jag nu måla en bild av en sådan situation. I avlägsna Bukarest
i Rumänien försökte dr Lynn Oborn, som arbetade ideellt på ett
barnhem, lära lille Raymond, som aldrig gått, hur han skulle
använda sina ben. Raymond hade fötts med svåra klumpfötter och var
helt blind. Raymond hade nyligen opererats av dr Oborn, som rättat
till klumpfötterna, men han var fortfarande oförmögen att använda
sina ben. Dr Oborn visste att en gåstol skulle hjälpa Raymond att
komma på fötter, men en sådan stol fanns inte någonstans i
Rumänien. Jag är säker på att innerliga böner uppsändes av denne
doktor som hade gjort allt han kunde utan något hjälpmedel som
gjorde det lättare för pojken att gå. Blindhet kan begränsa ett
barn, men oförmågan att gå, springa och leka kan skada hans dyrbara
ande.
Låt oss nu gå till Provo i Utah. Richard Headlees familj, som fick
höra talas om lidandet och det sorgliga förhållandet i Rumänien,
slog sig samman med andra för att fylla en tolv meter lång
container med omkring 18 ton förnödenheter, däribland mat, kläder,
medicin, filtar och leksaker. Sista dagen för projektet kom och
containern måste skeppas samma dag. Ingen som var inblandad i
projektet kände till det speciella behovet av en gåstol. Men i
allra sista ögonblicket kom en familj med en gåstol och lade den i
containern.
När den efterlängtade containern anlände till barnhemmet i Bukarest
var dr Oborn på plats när den öppnades. Varje sak den innehöll
skulle få omedelbar användning på barnhemmet. När familjen Headlee
presenterade sig för dr Oborn sade denne: ”O, jag hoppas att ni
tagit med er en gåstol till Raymond!”
En i familjen Headlee svarade: ”Jag har ett svagt minne av något
som såg ut som en gåstol, men jag vet inget om storleken.” En annan
familjemedlem skickades tillbaka in i containern och kröp bland
byltena med kläder och matkartonger på jakt efter gåstolen. När han
fann den lyfte han upp den och ropade: ”Den är liten!” Hurrarop
hördes, som snabbt förvandlades till tårar, för alla visste att de
varit delaktiga i ett nutida mirakel.
Det finns kanske några som säger: ”Det händer inga underverk idag.”
Men doktorn vars böner besvarades skulle svara: ”Jo, det gör det
visst det, och Raymond går!” Hon som inspirerades att ge bort
gåstolen var ett villigt redskap och skulle säkert instämma.
Vem var denna barmhärtighetsängel som Herren påverkade så att hon
kunde spela en viktig roll i detta mänskliga drama? Hon heter
Kristin och hon föddes med ryggmärgsbråck, liksom hennes
lillasyster Erika. De två har som barn tillbringat långa dagar och
plågsamma nätter på sjukhuset. Modern läkarvetenskap, kärleksfullt
utövad, och hjälp från vår himmelske Fader gav dem båda en viss
rörlighet. Ingen av dem är missmodig. Båda inspirerar andra att
hålla ut. Kristin går nu på college och har ett eget boende, och
Erika är en aktiv elev vid high school.
Jag hade en gång förmånen att säga till Kristin, som skickat sin
gåstol till Rumänien: ”Tack för att du lyssnade till Herrens Ande.
Du var varit ett redskap i Guds hand att besvara en läkares bön och
ett barns önskan.”
Senare uppsände jag mitt eget ”tack så mycket” till Gud för barn,
för familjer, för underverk i vår tid.
Låt oss uppriktigt följa hans befallning: ”Låt barnen komma till
mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana.”16
Gud, vår Fader, har överlämnat dyrbara små i vår jordiska vård. Må
vi för dem undervisa om bön, inspirera till tro, leva efter
sanningen och hedra Gud. Då får vi himmelska hem och eviga
familjer. Vilken större gåva kan vi önska oss? Vilken större
välsignelse kan vi be om? Ingen!
SLUTNOTER
- Lukas 2:46.
- Lukas 2:49.
- Lukas 2:52.
- Apostlagärningarna 10:38.
- Gerald Massey, ”Wooed and Won”, i The Home Book of Quotations, utvalda av Burton Stevenson (1934), s 121.
- John Greenleaf Whittier, ”Maud Muller”, The Complete Poetical Works of Whittier (1892), s 48; kursivering tillagd.
- How to Teach Your Baby to Read (1964), s 46–47.
- ”Bönen är själens längtan sann”, Psalmer, nr 86.
- Lukas 22:42.
- Lukas 23:34.
- Matteus 18:1–5.
- William Wordsworth, Vinkar om odödlighet, översatt av Anders Österling. Citerat i ”Ett stort och förunderligt verk”, s 205.
- The Road to Confidence (1959), s 121.
- Jesaja 11:6.
- Psaltaren 30:6.
- Markus 10:14.
FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE
Efter att ha förberett er under bön kan ni dela med er av detta
budskap på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här
följer några exempel:
- Berätta kortfattat om pionjärernas mödosamma färd över slätterna. Fråga familjemedlemmarna om de känner till människor som är pionjärer idag. Fråga vad vi kan lära oss av dessa exempel på tro.
- Återge kortfattat berättelsen om hur äldste Andersen var ett föredöme för sin son. Fråga familjen om de kan komma ihåg tillfällen då föräldrar eller andra lärare varit goda exempel för dem.
- Återge berättelsen om Kristin och den gåstol hon skickade till Rumänien. Låt familjen berätta hur personer de känner varit till välsignelse för andra genom att följa inspiration.