Pressmeddelande

Undervisa våra barn

Mycket lite är nedtecknat om Jesu barndom. Man kan anta att hans födelse var så revolutionerande i sin betydelse att den dominerade uppteckningarna om hans pojkår. Vi förundras över den mogna visdomen hos pojken som, när han lämnat Josef och Maria, påträffades i templet, ”där han satt mitt ibland lärarna”1 och undervisade dem om evangeliet. När Maria och Josef uttryckte sin oro över hans frånvaro, ställde han denna genomträngande fråga till dem: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?”2

Den heliga uppteckningen förkunnar om honom: ”Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.”3 Ett obemärkt skriftställe beskriver övergången från barn till man: Han ”gick omkring och gjorde gott”4.

Tack vare Jesus Kristus har världen förändrats; den gudomliga försoningen har genomförts, priset för synden har betalats, och dödens skrämmande anblick ger efter för sanningens ljus och förvissningen om uppståndelsen.

Fastän åren går, fortsätter hans födelse, hans tjänande, hans arv att styra allas öde som följer honom så som han så inbjudande bett oss.

Barn föds varje dag – till och med varje timme – till mödrar som har, med sin hand i Guds, inträtt i dödsskuggans dal, för att de ska kunna frambringa en son, en dotter, för att välsigna en familj, ett hem, och på ett sätt en del av jorden.

Dessa värdefulla dagar i de tidiga barnaåren binder mor och far till son eller dotter. Varje leende noteras, varje fruktan tröstas, varje hunger mättas. Steg för steg växer barnet. Poeten skrev att varje barn är ”en ny ljuvlig mänsklighetens blomma, som just kommit ned från Guds eget hem för att blomstra på jorden”.5

Barnet blir äldre och visare, förhoppningsvis med hjälp av rättfärdiga föräldrars vägledning. Att lära och göra blir väsentligheter att inrikta sig på.

Det finns de som avfärdar föräldraplikter, som anser att de kan uppskjutas tills barnet blir större. Det går inte visar det sig. Den bästa tiden att undervisa är mycket kort. Tillfällena är begränsade. Föräldern som uppskjuter sitt ansvar som lärare kan under kommande år få en bitter insikt i Whitters uttalande: ”Av alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de sorgligaste: ’Det kunde ha varit!’”6

Dr Glenn Doman, en berömd författare och välkänd vetenskapsman, redogjorde för en livslång forskning i uttalandet: ”Vad som läggs in i barnets hjärna under de första sex åren av dess liv kommer troligtvis att stanna kvar där … Om du lägger felaktig information i dess hjärna under [denna period], är det oerhört svårt att utplåna den.”7

Detta bevis bör sporra till förnyad förpliktelse hos varje förälder att göra det som Fadern har befallt. Barn lär sig genom varsam ledning och övertygande undervisning. De söker efter förebilder att härma, kunskap att förvärva, saker att göra och lärare att behaga.

Föräldrar, mor- och farföräldrar fyller rollen som lärare. Det gör även syskon till det uppväxande barnet. Till dem som verkar som lärare för barn vill jag komma med fyra enkla förslag som ni kan beakta:

1. Undervisa om bön.
2. Inspirera till tro.
3. Lev efter sanningen, och
4. Hedra Gud.

För det första: undervisa om bön.
Bönen är det späda barnets ord,
tryggaste fadershand,
en mänskotanke från vår jord
till himlens sköna land.8

Vi lär oss be genom att be. Man kan ägna otaliga timmar åt att granska andras erfarenheter, men inget tränger in i människohjärtat så mycket som en personlig, innerlig bön och dess himmelska svar.

Så var det med pojken Samuels upplevelse. Så var det med unge Nephis erfarenheter. Så var det med den unge Joseph Smiths oerhört betydelsefulla bön. Så kan den som ber välsignas. Undervisa om bön.

Därnäst: inspirera till tro.
Vi kan var och en lära oss mycket av våra tidiga pionjärförfäder, vars prövningar och hjärtesorger bemöttes med resolut mod och en orubblig tro på den levande Guden. För några år sedan färdigställde Bryant S Hinckley, far till vår president, en bok med titeln The Faith of Our Pioneer Fathers. Välskrivna redogörelser som dessa fick medlemmar överallt att blicka tillbaka på vårt pionjärarv. Ungdomar och barn fanns bland de tusentals som drog och sköt handkärror eller vandrade på pionjärleden, precis som de finns bland de heliga i vår tid som är pionjärer i sina egna områden över hela världen. Jag tror att det inte finns en medlem i denna kyrka idag som inte har rörts av berättelserna om de första pionjärerna. De som gjorde så mycket för allas bästa hade säkert som mål att inspirera till tro. De uppfyllde målet på ett magnifikt sätt.

För det tredje: lev efter sanningen.
Ibland lär vi oss effektivast om hur vi ska leva efter sanningen i hemmet och tillsammans med dem vi älskar.

Vid begravningsgudstjänsten för en storsint generalauktoritet, H Verlan Andersen (1914–1992), hölls ett hyllningstal av en son. Det har sin tillämpning var vi än bor och vad vi än gör. Det är exemplet på egen erfarenhet.

Äldste Andersens son berättade att flera år tidigare skulle han gå på en fest i skolan en lördagskväll. Han lånade familjebilen av sin far. När han fick bilnycklarna och gick mot dörren sade hans far: ”Det behövs mer bensin i bilen till i morgon. Se till att du fyller tanken innan du kommer hem.”

Äldste Andersens son berättade sedan att kvällen varit underbar. Vänner hade träffats, förfriskningar serverats och alla hade haft roligt. I sin glädje underlät han emellertid att följa sin fars instruktioner och fyllde inte tanken innan han körde hem.

Söndagsmorgonen kom. Äldste Andersen upptäckte att mätaren visade tom tank. Hos familjen Andersen var sabbatsdagen en dag för dyrkan och tacksägelse, inte för inköp. Äldste Andersens son sade: ”Jag såg min far sätta på sig rocken, säga adjö till oss och gå den långa vägen till kapellet, så att han skulle hinna till ett tidigt möte.” Plikten kallade. Sanningen offrades inte för bekvämlighetens skull.

Som avslutning på sitt begravningstal sade äldste Andersens son: ”Ingen son har någonsin fått en mer effektiv undervisning av sin far än jag fick den gången. Min far kände inte bara till sanningen, utan han levde också efter den.” Lev efter sanningen.

Slutligen: hedra Gud.
Ingen kan vara ett bättre exempel än Herren Jesus Kristus på hur detta mål ska uppnås. Innerligheten i hans bön i Getsemane säger allt: ”Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din.”9 Hans exempel på Golgatas grymma kors uttrycker mer än ord: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”10

Mästaren undervisade så evigt bestående alla som vill lyssna till en enkel men ändå djup sanning. Det finns upptecknat i Matteus. Vi lär att sedan Jesus och hans lärjungar kommit ner från Förklaringsberget gjorde de ett uppehåll i Galileen och gick sedan till Kapernaum. Lärjungarna sade till Jesus: ”Vem är störst i himmelriket?

Då kallade [Jesus] till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade:

’Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.’”11

Jag tror det är betecknande att Jesus älskade dessa små så mycket, som nyligen lämnat föruttillvaron för att komma till jorden. Barn då och barn nu välsignar våra liv, väcker vår kärlek och manar till goda gärningar.

Är det att undra på att poeten Wordsworth talar på detta sätt om vår födelse:

Med skimmerspår av en
förlorad skrud,
så komma vi från Gud.
Himmel är om oss i vår
barndomstid.12

Det är i hemmet som vi formar våra attityder, våra djupgående trosuppfattningar. Det är i hemmet som hoppet får näring eller förstörs. Dr Stuart E Rosenberg skrev i sin bok The Road to Confidence: ”Trots alla nya uppfinningar och moderna designer, trender och fixa idéer, har ännu ingen uppfunnit, och kommer aldrig att uppfinna, någon tillfredsställande ersättning för den egna familjen.”13

Vi kan själva lära av våra barn och barnbarn. De känner ingen fruktan. De hyser inga tvivel om att vår himmelske Fader älskar dem. De älskar Jesus och vill bli lika honom.

Vårt barnbarn, sexårige Jeffrey Monson Dibb, i sällskap med sin sex år gamla lekkamrat, stannade till vid ett soffbord i sitt hem där det stod ett foto av äldste Jeffrey R Holland. Vårt barnbarns vän pekade på bilden och frågade: ”Vem är den mannen?”

Jeff svarade: ”O, det är äldste Jeffrey Holland i de tolv apostlarnas kvorum. Han har fått sitt namn efter mig!”

Denne namne till äldste Holland gick med sin unge vän på en promenad en dag. De marscherade uppför trappan till ett hus, utan att veta vilka som bodde där eller vilken anknytning de kunde ha till kyrkan. De knackade på ytterdörren och en kvinna öppnade. Utan minsta tvekan sade Jeff Dibb till henne: ”Vi är hembesökslärare. Får vi komma in?” De blev visade till vardagsrummet och ombedda att sätta sig. Med fullständig tro vände barnen sig till kvinnan: ”Har du något att bjuda på?” Vad kunde hon göra? Hon satte fram något gott och de hade ett angenämt samtal. De oväntade lärarna gick därifrån och lät hör ett uppriktigt: ”Tack så mycket.”

”Välkomna tillbaka”, hörde de kvinnan säga med ett leende.

”Vi kommer”, svarade de.

Föräldrarna till de två barnen hörde talas om händelsen.

Jag är säker på att de var återhållsamma med att tillrättavisa de små. Kanske de mindes orden i skrifterna: ”Ett litet barn skall leda dem.”14

Ljudet av skrattande barn, som glatt leker tillsammans, kan ge intryck av att barndomen är fri från bekymmer och sorg. Så är det inte. Barns hjärtan är känsliga. De längtar efter gemenskap med andra barn. På det berömda Victoria and Albert Museum i London hänger ett mästerverk i olja. Tavlan heter helt enkelt Sjukdom och hälsa. Den föreställer en liten flicka i rullstol. Hennes ansikte är blekt, uttrycket i ansiktet avspeglar sorg. Hon tittar på en gatumusiker som uppträder, samtidigt som två småflickor, glada och bekymmerslösa, lekfullt dansar omkring.

Sorg och bedrövelse kommer tidvis till alla, även till barn. Men barn återhämtar sig lätt. De bär på ett underbart sätt upp de bördor som de kallas att uthärda. Kanske en vacker psalm beskriver denna goda egenskap: ”Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel.”15

Får jag nu måla en bild av en sådan situation. I avlägsna Bukarest i Rumänien försökte dr Lynn Oborn, som arbetade ideellt på ett barnhem, lära lille Raymond, som aldrig gått, hur han skulle använda sina ben. Raymond hade fötts med svåra klumpfötter och var helt blind. Raymond hade nyligen opererats av dr Oborn, som rättat till klumpfötterna, men han var fortfarande oförmögen att använda sina ben. Dr Oborn visste att en gåstol skulle hjälpa Raymond att komma på fötter, men en sådan stol fanns inte någonstans i Rumänien. Jag är säker på att innerliga böner uppsändes av denne doktor som hade gjort allt han kunde utan något hjälpmedel som gjorde det lättare för pojken att gå. Blindhet kan begränsa ett barn, men oförmågan att gå, springa och leka kan skada hans dyrbara ande.

Låt oss nu gå till Provo i Utah. Richard Headlees familj, som fick höra talas om lidandet och det sorgliga förhållandet i Rumänien, slog sig samman med andra för att fylla en tolv meter lång container med omkring 18 ton förnödenheter, däribland mat, kläder, medicin, filtar och leksaker. Sista dagen för projektet kom och containern måste skeppas samma dag. Ingen som var inblandad i projektet kände till det speciella behovet av en gåstol. Men i allra sista ögonblicket kom en familj med en gåstol och lade den i containern.

När den efterlängtade containern anlände till barnhemmet i Bukarest var dr Oborn på plats när den öppnades. Varje sak den innehöll skulle få omedelbar användning på barnhemmet. När familjen Headlee presenterade sig för dr Oborn sade denne: ”O, jag hoppas att ni tagit med er en gåstol till Raymond!”

En i familjen Headlee svarade: ”Jag har ett svagt minne av något som såg ut som en gåstol, men jag vet inget om storleken.” En annan familjemedlem skickades tillbaka in i containern och kröp bland byltena med kläder och matkartonger på jakt efter gåstolen. När han fann den lyfte han upp den och ropade: ”Den är liten!” Hurrarop hördes, som snabbt förvandlades till tårar, för alla visste att de varit delaktiga i ett nutida mirakel.

Det finns kanske några som säger: ”Det händer inga underverk idag.” Men doktorn vars böner besvarades skulle svara: ”Jo, det gör det visst det, och Raymond går!” Hon som inspirerades att ge bort gåstolen var ett villigt redskap och skulle säkert instämma.

Vem var denna barmhärtighetsängel som Herren påverkade så att hon kunde spela en viktig roll i detta mänskliga drama? Hon heter Kristin och hon föddes med ryggmärgsbråck, liksom hennes lillasyster Erika. De två har som barn tillbringat långa dagar och plågsamma nätter på sjukhuset. Modern läkarvetenskap, kärleksfullt utövad, och hjälp från vår himmelske Fader gav dem båda en viss rörlighet. Ingen av dem är missmodig. Båda inspirerar andra att hålla ut. Kristin går nu på college och har ett eget boende, och Erika är en aktiv elev vid high school.

Jag hade en gång förmånen att säga till Kristin, som skickat sin gåstol till Rumänien: ”Tack för att du lyssnade till Herrens Ande. Du var varit ett redskap i Guds hand att besvara en läkares bön och ett barns önskan.”

Senare uppsände jag mitt eget ”tack så mycket” till Gud för barn, för familjer, för underverk i vår tid.

Låt oss uppriktigt följa hans befallning: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana.”16

Gud, vår Fader, har överlämnat dyrbara små i vår jordiska vård. Må vi för dem undervisa om bön, inspirera till tro, leva efter sanningen och hedra Gud. Då får vi himmelska hem och eviga familjer. Vilken större gåva kan vi önska oss? Vilken större välsignelse kan vi be om? Ingen!

SLUTNOTER

  1. Lukas 2:46.
  2. Lukas 2:49.
  3. Lukas 2:52.
  4. Apostlagärningarna 10:38.
  5. Gerald Massey, ”Wooed and Won”, i The Home Book of Quotations, utvalda av Burton Stevenson (1934), s 121.
  6. John Greenleaf Whittier, ”Maud Muller”, The Complete Poetical Works of Whittier (1892), s 48; kursivering tillagd.
  7. How to Teach Your Baby to Read (1964), s 46–47.
  8. ”Bönen är själens längtan sann”, Psalmer, nr 86.
  9. Lukas 22:42.
  10. Lukas 23:34.
  11. Matteus 18:1–5.
  12. William Wordsworth, Vinkar om odödlighet, översatt av Anders Österling. Citerat i ”Ett stort och förunderligt verk”, s 205.
  13. The Road to Confidence (1959), s 121.
  14. Jesaja 11:6.
  15. Psaltaren 30:6.
  16. Markus 10:14.

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE
Efter att ha förberett er under bön kan ni dela med er av detta budskap på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

  1. Berätta kortfattat om pionjärernas mödosamma färd över slätterna. Fråga familjemedlemmarna om de känner till människor som är pionjärer idag. Fråga vad vi kan lära oss av dessa exempel på tro.
  2. Återge kortfattat berättelsen om hur äldste Andersen var ett föredöme för sin son. Fråga familjen om de kan komma ihåg tillfällen då föräldrar eller andra lärare varit goda exempel för dem.
  3. Återge berättelsen om Kristin och den gåstol hon skickade till Rumänien. Låt familjen berätta hur personer de känner varit till välsignelse för andra genom att följa inspiration.

Stilguideanmärkning:Använd kyrkans fullständiga namn när det nämns första gången i artiklar om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För mer information om användningen av kyrkans namn, se vår på stilguide nätet. »Stilguide - Om kyrkans namn.