Från generalkonferensen oktober 2004.
Första presidentskapet och de tolvs kvorum har kallats av Gud och
stöds som profeter, siare och uppenbarare.
Å mina bröders vägnar i de tolv apostlarnas kvorum vill jag vara
den förste att hälsa äldste Dieter Uchtdorf och äldste David Bednar
välkomna till deras nya kallelser och den underbara gemenskap som
ligger framför dem. När de första tolv apostlarna kallades i den
här tidshushållningen fick de veta att deras kallelse ”var avsedd
att stärka en tillgivenhet starkare än döden för varandra”.1 Vi har
redan en sådan tillgivenhet för er bröder, era hustrur och
familjer. Vi säger hjärtligt och samstämmigt: ”Välkomna, kära
vänner.”
I samma anda som president Hinckleys vänliga ord vill jag också
uttrycka samma ”tillgivenhet starkare än döden” och den djupa
personliga förlust vi alla känner då våra älskade bröder David B
Haight och Neal A Maxwell har gått bort. Till dessa två bröder och
deras goda hustrur Ruby respektive Colleen, säger vi att vi älskar
er, vördar ert tjänande och vi hedrar det föredömliga liv ni levt.
Var och en av oss anser det vara en stor förmån att känna er och
att ha verkat vid er sida. Ni är dyrbara för oss i all
evighet.
I ljuset av sådana betydande händelser i detta verks
framåtskridande önskar jag säga något denna morgon om apostlaskapet
och hur viktigt dess fortbestånd är i Jesu Kristi sanna kyrka. När
jag gör det talar jag inte endast om män som innehar detta ämbete
utan också om ämbetet självt, en kallelse i det heliga
melkisedekska prästadömet som Frälsaren själv har utsett till att
vaka över hans folk och vittna om hans namn.
För att etablera en kyrka som skulle stå under hans ledning även
efter det att han lämnat jorden, ”gick Jesus upp på berget för att
be, och han bad hela natten till Gud.
När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut
bland dem tolv, som han kallade apostlar.”2
Senare skulle aposteln Paulus lära oss att Frälsaren, som visste
att hans död var oundviklig, hade gjort detta för att ge kyrkan, en
”apostlarnas och profeternas grund”.3 Dessa bröder och andra
ämbetsmän skulle verka under den uppståndne Kristi ledning.
Varför? Bland annat för att ”vi ... då inte längre [skall] vara
barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje
vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i
sin list förleder till villfarelse”.4
Sålunda skulle den apostoliska och profetiska grunden i kyrkan vara
till välsignelse i alla tider, men särskilt under prövningens eller
farans tider, när vi kan känna oss som barn, förvirrade och vilsna,
kanske lite rädda, tider då människans falskhet eller djävulens
ondska försöker bringa oss ur balans eller vilseleda oss. För att
motverka detta som händer i våra dagar har första presidentskapet
och de tolvs kvorum kallats av Gud och stöds av er som ”profeter,
siare och uppenbarare”, med kyrkans president som förste profet,
siare och uppenbarare, senioraposteln. Som sådan är han den ende
mannen med myndighet att använda samtliga uppenbarelsens och
förvaltningens nycklar för kyrkan. I Nya testamentets tid, i
Mormons boks tid och i vår tid utgör dessa ämbetsmän grundstenarna
till den sanna kyrkan. De är utlagda runt om och hämtar styrka från
hörnstenen, ”vår Återlösares klippa, hans, som är [Jesus] Kristus,
Guds Son”5, han som är den store ”aposteln och översteprästen över
vår himmelska kallelse”6 för att använda Paulus ord. En sådan grund
i Kristus var och har alltid varit ett skydd under tider ”när
djävulen utsänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i
virvelvinden, ja, när hans hagel och hans rasande storm träffa
eder”. I sådana tider som vi nu har — och mer eller mindre alltid
kommer att ha — ska sådana stormar i livet ”ej hava makt över eder
... emedan den klippa, varpå I ären byggda, är en säker grundval på
vilken människorna, om de bygga därpå, icke kunna
misslyckas”.7
För tre veckor sedan var jag på stavskonferens i den vackra lilla
bergsbyn Prescott i Arizona. Efter den härliga konferensen fick jag
lite diskret ett kort brev av en syster när hon och andra kom fram
för att skaka hand och säga adjö. Med en viss tveksamhet läser jag
upp en del av det för er denna morgon. Inrikta er på den lärdom
denna syster undervisar om och inte på personerna det handlar
om.
”Käre äldste Holland, tack för det vittnesbörd som du bar på
konferensen om Frälsaren och hans kärlek. För fyrtioett år sedan
sade jag uppriktigt till Herren i bön att jag önskade att jag levt
på jorden när apostlarna levde, när det fanns en sann kyrka och man
fortfarande kunde höra Kristi röst. Inom ett år efter den bönen
sände min himmelske Fader två missionärer från kyrkan till mig och
jag fann att alla mina förhoppningar kunde förverkligas. I någon
stund då du känner dig trött eller bekymrad kan kanske det här
korta brevet hjälpa dig minnas varför det är så viktigt för mig och
miljoner andra att höra din röst och skaka hand med dig. Med kärlek
och tacksamhet, din syster Gloria Clements.”
Syster Clements, ditt mycket kärleksfulla brev påminde mig om en
liknande förhoppning och nästan samma ord som en gång uttrycktes i
min egen släkt. Under de oroliga år då de första bosättningarna
grundades i det här landet flydde Roger Williams, min impulsive och
beslutsamme förfader — inte helt av egen vilja — från kolonin
Massachusetts Bay och slog sig ner i vad som nu är delstaten Rhode
Island. Han kallade sitt huvudkvarter för Providence, själva namnet
röjer hans livslånga strävan efter gudomliga insikter och himmelska
manifestationer. Men han fann aldrig det han tyckte var den sanna
kyrkan från Nya testamentets tid. Om denne besvikne sökare sade den
legendariske Cotton Mather: ”Mr Williams sade slutligen till sina
efterföljare att eftersom han själv blivit missledd, hade han också
misslett dem och att han nu var övertygad om att ingen människa
fanns på jorden som kunde döpa [eller utföra några andra
förordningar i evangeliet] ... så han rådde dem att frångå dem alla
och vänta på att nya apostlar skulle komma.”8 Roger Williams fick
inte se de efterlängtade nya apostlarna komma under sin livstid,
men en dag hoppas jag att jag själv kan berätta för honom att hans
ättlingar fick se dem.
Det var inte ovanligt att reformatorerna, som förberedde scenen för
evangeliets återställelse, kände både oro och förhoppning angående
behovet av gudomlig vägledning. Jonathan Edwards, en av de mest
berömda predikanterna i New England sade: ”Det tycks mig ...
oresonligt att anta ... att det skulle finnas en Gud ... som bryr
sig så mycket om oss ... att han då inte skulle tala till oss ...
att vi inte skulle få höra ifrån honom.”9
Senare satte den ojämförlige Ralph Waldo Emerson New Englands
ecklesiastiska ortodoxi i gungning när han sade på Harvards
Divinity School: ”Det är min plikt att säga till er att det aldrig
funnits ett större behov för ny uppenbarelse än det gör nu”. ”Läran
om inspiration har gått förlorad ... Underverk, profetia ... det
heliga livet existerar endast i den forntida historien ...
Människan talar om ... uppenbarelse som något som gavs för länge
sedan och som upphört, som om Gud vore död ... Det är en sann
lärares skyldighet”, varnade han, ”att visa oss att Gud lever, inte
levde; att han talar, inte talade.”10 Med andra ord, sade Mr
Emerson: ”Om man envisas med att ge ut stenar när folk ber om bröd,
slutar de så småningom att komma till bageriet.”11
Begrunda dessa förbluffande anklagelser från dessa imponerande
personer i Amerikas historia, för att inte tala om en viss Gloria
Clements böner, vilka starkt framhäver det kraftfulla budskapet i
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, särskilt till dem av er
som träffar våra missionärer. Profeter? Siare? Uppenbarare?
Händelserna år 1820 och 1830, och händelserna under de nästan två
sekler som gått sedan dess, tillkännager att uppenbarelser och de
som mottar dem inte bara fanns för länge sedan och att det inte har
upphört.
Samma år som Mr Emerson talade till ovannämnda Divinity School och
underförstått bönade om apostlar, kallades en ung engelsk immigrant
som apostel till Herren Jesus Kristus, en profet, en siare och en
uppenbarare. Som apostel sade äldste Taylor en gång följande, med
sympati för dem som uppriktigt söker efter sanningen: ”Vem har väl
någonsin hört talas om sann religion utan förbindelse med Gud? För
mig är denna tanke nästan alltför absurd för att man skall kunna
fatta det. Det förvånar mig inte”, sade broder Taylor, ”att oron
härskar i så skrämmande hög grad, när människor i allmänhet
förkastar principen om nutida uppenbarelse. Det förvånar mig inte”,
fortsatte han, ”att så många människor ser på religionen med förakt
och betraktar den som något som inte förtjänar intelligenta
varelsers uppmärksamhet, ty utan uppenbarelse är religionen en
parodi och en fars ... Principen om nutida uppenbarelse ... är
själva grunden för vår religion.”12
Principen om nutida uppenbarelse? Själva grundvalen för vår
religion? Låt mig återvända från dessa grundvalar till idag, här
och nu, 2000-talet. Frågan är densamma för alla — för såväl
präster, historiker och lekmän. Är himlen öppen? Uppenbarar Gud sin
vilja för profeter och apostlar nu som han gjorde förr? Att den är
det och att han gör det är det orubbliga tillkännagivandet från
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga till hela världen. Och i
detta tillkännagivande ser man vilken betydelse profeten Joseph
Smith har haft i nästan två hundra år nu.
Hans liv ställde och besvarade frågan: ”Tror ni på att Gud talar
till människan?” Av allt som han åstadkom under sina korta
trettioåtta och ett halvt år, så efterlämnade han det viktigaste av
allt, den fast förankrade gudomliga uppenbarelsen. Inte en enstaka,
isolerad uppenbarelse utan bevis eller betydelse, och inte ”någon
sorts mild inspiration som sipprar in i alla goda människors
sinnen”, utan konkreta, pågående instruktioner från Gud. Som en god
vän och trofast religionsforskare kortfattat uttryckte det: ”I en
tid när kristenhetens ursprung angreps av upplysningstidens
rationalitet, återställde Joseph Smith [tydligt och på egen hand]
den nutida kristenheten till dess ursprung i uppenbarelse.”13
”Tack, Gud, att profeter du sänder, som leda oss fram i ditt
ljus”,14 för många av dessa sista dagar kommer att fyllas med
mörker och stormväder. Vi är tacksamma för den där vårmorgonen
1820, när Fadern och Sonen uppenbarade sig i härlighet för en
fjortonårig pojke. Vi är tacksamma för den morgon när Petrus, Jakob
och Johannes kom för att återställa det heliga prästadömets nycklar
och alla dess ämbeten. Och i vår generation är vi tacksamma för
morgonen den 30 september 1961, för 43 år sedan detta veckoslut, då
äldste Gordon B Hinckley kallades till apostlaskapet, den 75:e
mannen i denna tidshushållning att kallas till det. Och så har det
fortsatt fram till denna dag, och så kommer det att fortsätta tills
Frälsaren kommer.
I en värld fylld av kaos och rädsla, politiskt tumult och moraliskt
förfall, vittnar jag om att Jesus är Kristus — att han är det
levande brödet och det levande vattnet — och dessutom och för
alltid är den stora skölden av trygghet i vårt liv, den mäktiga
Israels klippa, ankaret i denna, hans levande kyrka. Jag vittnar om
hans profeter, siare och uppenbarare, som utgör den varaktiga
grundvalen i denna kyrka, och jag bär vittne om att sådana ämbeten
och sådana språkrör finns nu, under vägledning av allas vår
Frälsare, i och för vår tid som behöver detta i så stor
utsträckning. Om dessa sanningar och om detta verks gudomlighet
vittnar jag. Om dem är jag ett vittne i Jesu Kristi heliga namn,
amen.
SLUTNOTER
- History of the Church, 2:197.
- Luk 6:12–13.
- Se Ef 2:19–20.
- Ef 4:14.
- Helaman 5:12.
- Heb 3:1.
- Helaman 5:12.
- Magnalia Christi Americana (1853), 2:498.
- The Works of Jonathan Edwards, band 18, The ”Miscellanies” 501–832, sammanst av Ava Chamberlain (2000), s 89–90.
- The Complete Essays and Other Writings of Ralph Waldo Emerson, sammanst av Brooks Atkinson (1940), s 75, 71, 80.
- Louis Cassels, citerad i Howard W Hunter, ”Spiritual Famine”, Ensign, jan 1973, s 64.
- ”Discourse by John Taylor”, Deseret News, 4 mar 1874, s 68; kursivering tillagd.
- Se Richard L Bushmans avhandling ”A Joseph Smith for the Twenty-First Century” i Believing History (2004). Dessa citat är från sidan 274, men avhandlingen bör läsas i sin helhet.
- ”Tack, Gud, att profeter du sänder”, Psalmer, nr 10.