Min pappa var min hjälte när jag var liten. Han arbetade på spännande platser runtom i världen. Varje gång han kom hem kändes det som julafton. Jag fick fina presenter. Han sjöng elefantsången för mig på hindi, han berättade om frukterna i Barcelona och om hur vackert det var i Schweiz.
Sedan drabbades han av en psykisk sjukdom och jag och min syster fick växa upp utan honom. Men han ringde nästan varje kväll för att säga godnatt. Även när jag sov över hos kompisar. Då tyckte jag det var lite pinsamt att han ringde mig var jag än var, men i dag kan jag förstå att han ville finnas i mitt liv på det sätt han kunde.
Han led av ensamhet, traumatiska minnen av krig och död och av sin sjukdom, men han hade en ständig vän i Jesus Kristus. Jag hörde honom aldrig anklaga Gud för något av allt det som gått snett i hans liv. Däremot skrev han långa dikter om Guds godhet och nåd. Varje gång han hörde julevangeliet läsas trillade tårar ner för hans kinder och han snyftade så ljudligt att mina barn såg lite oroliga ut. Men han gjorde det för att han älskade sin Frälsare. Och sedan min pappas död för tre år sedan är det detta minne jag väljer att bevara - minnet av en pappa som inte var rädd att visa sin kärlek till Gud, barn och barnbarn.
/Camilla
