Kyrkans missionärer i Europa rapporterar större framgång under covid-19-pandemin

I senaste brevet från första presidentskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga om ytterligare anpassningar av kyrkans missionsverksamhet, skriver de att ”där så är möjligt får missionärerna i vissa områden i världen stanna kvar och fullfölja sin mission som planerat”.

Det här gäller området Europa där de flesta länderna nu vidtagit strikta åtgärder för att motverka effekterna av covid-19-pandemin. De här restriktionerna påverkar Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som helhet, även dess missionärer som kanske är kyrkans främsta ansikte utåt. Missionärer i högriskgrupper har skickats hem eller omplacerats i andra missioner runtom i världen, men de allra flesta missionärerna i Europa finns kvar i sina verksamhetsområden och har isolerats i eller tagit sin tillflykt till sina lägenheter – i enlighet med hälsomyndigheternas anvisningar i varje land. Detta har dock inte hindrat arbetet. Faktum är att det på många sätt har blivit mycket mer effektivt och framgångsrikt.

I den första artikeln i en artikelserie om hur kyrkan i Europa påverkas av covid-19 rapporterar vi om hur ungdomar som verkar som frivilliga missionärer i 18 till 24 månader uthärdar karantänen och hur de hittat nya sätt att bli mer inspirerade och göra det bästa av en svår situation.

Missionsverksamheten i tider av karantän

Brian och Lisa Shupe från North Ogden i Utah är föräldrar till äldste Brendon Shupe som också verkar i Italien. De uttryckte sin tacksamhet till Donald E. Smith, president för Italienmissionen Rom, för hans omsorg om missionärerna: ”Tack så mycket för din fortsatta kärlek och omsorg om missionärerna i Italienmissionen Rom. Din innerliga omsorg uppskattas mycket. Det är verkligen en välsignelse för oss som föräldrar att du befinner dig i den här positionen. Vi vet och känner att det är enligt en gudagiven plan.” De fortsatte med att säga att de ”ber för alla missionärerna i Italienmissionen Rom och i hela världen nu när den här pandemin fortsätter breda ut sig”. De avslutade med att säga att de stöttar beslutet att hålla missionärerna isolerade och inte skicka hem dem, ”eftersom vi känner att det bara skulle öka risken för exponering och vi känner starkt att Herren fortfarande har ett stort verk att utföra i Italien”.

Andra föräldrar vet att deras söner och döttrar gör det rätta genom att stanna kvar på sina missioner och därigenom hjälpa på alla sätt de kan att muntra upp sina medmänniskor i Italien och vara ledstjärnor av hopp och tro. ”Tack för uppdateringen”, säger Adam och Amy Koford från Farmington i Utah. Som föräldrar till äldste Lucas Koford som verkar i Rom, tackade de för det lägliga meddelandet och bekräftade: ”Vi vill definitivt att Lucas Koford ska stanna kvar och vi är tacksamma för att han kan det. Tack så mycket för allt ni gör för vår son och alla missionärerna där.” De svåra förhållandena till trots vet de att verket måste gå framåt, och avslutar med att dessa missionärer ”gör ett sådant bra arbete och gör det bästa av omständigheterna”.

Syster Claire Vellinga och syster Alissa Dorman tjänar tillsammans i Modena i Italienmissionen Milano, ett av de hårdast drabbade områdena i Italien. Från Milano berättar de vad de lärt sig nu när de inte kan vara ute på gatorna och utföra sitt vanliga missionsarbete. Detta är vad de berättade för sin missionspresident, Bart D. Browning: ”När vi först hörde nyheten kände vi oss förvirrade och ganska missmodiga. Vi undrade hur vi skulle få framgång när vårt arbete skulle skilja sig så mycket från vad vi är vana med. Men vi började sätta mål, planera och uppsända massor av böner. Vi bestämde oss för att vi, trots våra omständigheter, skulle fortsätta se Herrens hand i vårt arbete.”

Det dröjde inte länge förrän idéer började komma. ”En av de första idéerna vi fick var att göra en kort video. Vi tänkte att vi skulle kunna nå massor av människor och sprida massor av hopp på det sättet. Så det är precis vad vi gjorde. Faktiskt gjorde vi en serie som vi kallade  #diffonderelasperanza, eller #spreadhope, som består av korta, upplyftande videor om sådant som inspirerande skriftställen, tröstande psalmer, släktforskning och enkla förslag på tjänande. Vi skickade sedan de här videorna till ledarskapet i vår församling och bad dem uppmana andra att sprida hopp på olika sätt så att de fick möjlighet att tjäna medlemmarna i församlingen.” Strax började de se resultat. Genom att dela med sig av dessa videor och genom andra sätt att kontakta människor, kunde de nå ut till 15 återvändande medlemmar i kyrkan och även många potentiella nya vänner som nu vill veta mer om Gud och hans plan för vår lycka i dessa tider av extrem ovisshet.

Dessutom såg syster Velinga och syster Dorman att andra medlemmar i kyrkan började använda den här metoden som en möjlighet att ordna korta videomöten med alla.

”Dessa videomöten har gjort att vi varje vecka kan ordna möten med en handfull återvändande medlemmar i kyrkan som vi undervisar genom programmet Kom och följ mig, och på så sätt ge dem möjlighet att studera evangeliet i sina hem igen.”

Syster Sabrina Ceraso från Cedar Hills i Utah var med om en liknande upplevelse av att känna inspiration att pröva nya vägar. Hennes förfäder kom från Italien och hon verkar i staden Vicenza i nordöstra Italien, nästan 20 mil öster om Milano. ”I mina kvällsböner har jag lärt mig att lyssna efter uppenbarelse och skriva ner dem på en post-it-lapp direkt efter bönen och agera på de här maningarna eftersom jag vet att de kommer från Gud. Min förmåga att ta emot och agera på uppenbarelser har vuxit exponentiellt. Jag har också vuxit mentalt eftersom jag under den här självisoleringen har kommit till insikt och verkligen börjat förändras.” Hon fortsätter med att förklara: ”Jag har tydligare börjat se den oändliga och personliga kraften i Frälsarens försoning och hur omvändelse innebär förändring, ett steg i taget. Jag är nu fysiskt, andligt och mentalt mycket mer kapabel, flexibel och förberedd för framtiden än jag hade kunnat föreställa mig för en månad sedan.”

Karantän och social distans kan vara svårt att uthärda, men de religiösa texterna kan ge hopp och perspektiv på dessa svårigheter. President Paul J. Sorensen för Frankrikemissionen Paris skickade ett brev till alla missionärerna i den missionen, i vilket han uppmanade dem att härda ut – och till och med frodas – under karantänen genom att studera några exempel ur skrifterna som visar att isolering inte är så ovanligt, och med rätt inställning kan bidra till att skärpa ens prioriteringar och utveckla kristuslika egenskaper.

I brevet nämnde han exempel som Nephi i Mormons bok, som lämnade Jerusalem med sin familj och tog sig över havet för att komma till den amerikanska kontinenten 600 år före Kristus, och en liknande resa som det folk som är känt som jarediterna upplevde många år tidigare. Det tog dem 344 dagar att ta sig över havet innan de nådde det utlovade landets kust.

President Sorensens brev fick många svar – ett av dem var en vacker teckning från syster Juliana Kessler från St. George i Utah, som verkar som missionär i 18 månader i Frankrike. Teckningen visar ett citat från skrifterna där det står att jarediterna inte upphörde att prisa Herren under det att de tog sig över havet och kastade sig in i det okända. Och det är något som missionärerna runtom i Europa gör nu, och med den vägledning de får av Gud kan de hjälpa sina medmänniskor och komma med välbehövligt hopp.