"Om jag någonsin får en flicka ska hon få heta Magdalena". Som första dottern i familjen blev det jag som fick namnet mamma hade valt ut redan som liten. Jag är glad för mitt namn men när jag var barn tyckte jag att det var lite pinsamt när mitt långa namn lästes upp där i väntrummet hos tandläkaren - det kändes som en mindre uppsats: mag-da-leee-na. Jag har alltid fascinerats över att min far lyckades hitta ett ännu längre smeknamn: "Mahagdalena, hur är det med bena?" Jo tack, bra...
Skämt åsido, ett namn är en gåva som är något de allra flesta föräldrar har möjlighet att ge till sitt barn. Ett namn väljs ut med stor omsorg och med förhoppningen att det ska följa individen genom livet och vara en påminnelse - glöm inte vem du är.
Om ett efternamn visar familjetillhörighet och kan ge en viss inblick i arv och traditioner så är ett förnamn någonting unikt, en möjlighet för individen att få skapa någonting personligt av sitt liv.
Som förälder till tre små barn kan jag ibland hålla i dem och med stor nyfikenhet undra vad de kommer att välja att fylla sina liv med, vad de kommer att växa upp till och vilka de kommer att bli. Men samtidigt förvånas jag gång på gång av vilka små personligheter de redan är och var första gången jag höll dem i min famn.
Igår hade jag en kär kusin på besök och fick höra ett samtal mellan henne och min femåriga son. Är du en prins, frågade hon. Nej, för min mamma och pappa är ju inte kung och drottning, svarade han självklart. När jag var barn så fick jag en fin dikt av din mormor, fortsatte kusinen, som sa att jag var ett älskat barn, en prinsessa. Vi är alla barn till en himmelsk fader och på så sätt prinsar och prinsessor. Men, svarade han, då är ju han som är kung i landet också en prins! Tänkte för mig själv att just där och då lades en viktig pusselbit. Vi är alla unika, älskade och samtidigt lika mycket värda.
Magdalena betyder kvinnan från Magdala, det vill säga hon som kallas Maria Magdalena. Jag har också förstått när jag växte upp att det är ett ovanligt namn här i Sverige men desto vanligare i andra länder. Jag delar till exempel förnamn med min polska granne. Mitt namn associerar jag därför med att vara nyfiken på andra kulturer, människor och deras berättelser och att vara öppen och lyhörd för "mästarens" inflytande i mitt liv. Min namne gick bokstavligen vid hans sida, kan vi läsa i historien. Jag kan välja att gå vid hans sida genom att vara en medmänniska och gå en bit med dem som för stunden behöver det.
Så Mahagdalena, hur är det med bena? Min pappa gick bort i cancer för ett par år sedan så det var ett tag sen jag fick den frågan... Men om han skulle se på mitt liv just nu vill jag inte att det ska råda några tvivel om hur jag använder mina ben.
Det börjar bli dag, undrar vilken rutt jag ska ta idag?
