På senare tid har samhället plågats av en kräftsvulst som få
familjer undkommit. Jag talar om upplösningen av våra hem.
Omedelbar behandling är nödvändig. Jag vill inte såra någon med det
jag ska säga. Jag bekräftar min djupa övertygelse om att kvinnan är
Guds förnämsta skapelse. Jag tror också att det inte finns något
större i hela världen än moderskapet. Moderns inflytande på barnens
liv går inte att mäta. Ensamstående föräldrar, som oftast är
mödrar, utför ett särskilt hjältemodigt arbete.
Jag skyndar mig att erkänna att det finns alltför många äkta män
och fäder, som misshandlar hustru och barn, och som deras hustru
och barn behöver skyddas för. Samtidigt bekräftar nutida
samhällsvetenskapliga studier med skärpa den viktiga påverkan en
omtänksam far utövar i barnets liv – pojke eller flicka. Under de
senaste 20 åren, då hemmen och familjerna kämpat med att förbli
intakta, avslöjar samhällsstudierna följande oroande fakta: En stor
del av brotten och många beteendestörningar i Förenta staterna
härrör från hem, där fadern övergett barnen. I många samhällen kan
fattigdom, brottslighet, narkotikamissbruk hos barn och familjens
sönderfall spåras till förhållanden där fadern inte är något
manligt föredöme. Ur sociologisk synvinkel framstår det smärtsamt
tydligt numera att fäderna inte är något som kan uteslutas ur
familjen.
Fäder behöver göra sitt bästa för att vara den som i första hand
ger fysiskt och andligt stöd. Jag säger detta utan tvekan, för
Herren har uppenbarat att denna skyldighet vilar på männen.
”Kvinnorna kunna fordra sitt uppehälle av männen tills dessa äro
tagna hädan.”1 Det står också: ”Alla barn kunna fordra att
föräldrarna skola försörja dem, till de hava uppnått myndig
ålder.”2 Dessutom ska deras andliga välfärd främjas ”genom tron och
fädernas förbund”.3 Vad gäller små barn har Herren lovat ”att stora
ting må krävas av deras fäders händer”.4
Komplementära roller
Det är gagnlöst att diskutera vilken förälder som är viktigast.
Ingen betvivlar att moderns inflytande dominerar för nyfödda och
under barnets första år. Faderns inflytande ökar vartefter barnet
blir äldre. Båda
föräldrarna är emellertid nödvändiga vid olika tidpunkter i ett
barns utveckling. Både fadern och modern gör olika saker för sina
barn. Båda är utrustade att vårda barnen, men sätten skiljer sig
åt. Mödrar förefaller ta största delen när det gäller att förbereda
barnen för att leva i familjen, den nuvarande och den kommande.
Fäderna tycks bäst utrustade för att förbereda barnen för miljön
utanför hemmet.
En auktoritet på området säger: ”Studier visar att fäderna har en
speciell uppgift i att bygga upp ett barns [självrespekt]. De är
också betydelsefulla på sätt som vi inte riktigt förstår, vad
gäller utvecklandet av inre gränser och disciplin hos barnen.” Han
fortsätter: ”Forskningen visar också att fäderna är viktiga för
barnens könstillhörighet. Intressant nog åstadkommer faderns
engagemang starkare sexuell identitet och personlighet hos både
pojkar och flickor. Det är klart fastslaget att sönernas manlighet
och döttrarnas kvinnlighet är större, när fäderna tar aktiv del i
familjelivet.”5
Föräldrarna är inom äktenskapet förpliktade att åsidosätta
personliga olikheter och uppmuntra varandras rättfärdiga inflytande
på barnens liv.
Är det inte möjligt att ge kvinnorna alla rättigheter och
välsignelser som kommer från Gud och lagliga myndigheter utan att
förringa Guds andra stora skapelse, mannen? I en reflexion över
detta ämne sades år 1872:
”Kvinnornas ställning är en av dagens stora frågor. Socialt och
politiskt tilltvingar den sig världens uppmärksamhet. Somliga ...
vägrar erkänna att kvinnan är berättigad till åtnjutande av några
andra rättigheter förutom ... de nycker, infall eller rättigheter
... männen behagar ge henne. De skäl de inte kan bemöta med
argument klandrar de och förlöjligar ... en gammal tillflykt för
dem som motsätter sig rätta principer, som de inte kan motsäga.
Andra ... erkänner inte bara att kvinnans ställning bör förbättras,
utan de är så radikala i sina extrema teorier, att de vill sätta
fiendskap mellan henne och mannen, skapa en separat, motsatt
tillvaro för henne och visa hur fullständigt oberoende hon borde
vara ... De skulle vilja att hon tillskansade sig de mer
klandervärda karaktärsdragen hos männen, vilka kvinnorna borde sky,
eller förbättra, istället för att kopiera. Dessa två är
ytterligheter. Mellan dem finns den gyllene medelvägen.”6
Prästadömets användning
Många människor förstår inte vår tro på att Gud i sin vishet har
fastslagit en ledande auktoritet för de viktigaste institutionerna
i världen. Denna ledande auktoritet kallas prästadömet. Prästadömet
ska förvaltas och användas till välsignelse för alla Guds barn.
Prästadömet är inte bara till för mannen; det är välsignelser från
Gud till alla genom de tjänares händer han har utvalt. I kyrkan kan
denna prästadömets auktoritet välsigna alla medlemmar genom
hemlärarna, kvorumpresidenterna, biskoparna, fäderna och alla andra
rättfärdiga bröder, som fått i uppgift att handha Guds rikes
angelägenheter.
Prästadömet är den rättfärdiga kraft och påverkan varigenom
pojkarna i sin ungdom och i hela sitt liv blir undervisade om att
ära kyskheten, att vara ärliga och flitiga samt att utveckla
respekt för och försvara kvinnligheten. Prästadömet har en
fostrande inverkan. Flickorna undervisas om att de, genom dess
inverkan och dess förmåga att välsigna, kan få många av sina
önskningar uppfyllda.
Att hedra prästadömet innebär att följa Kristi föredöme och att
försöka efterlikna hans föredöme i faderskap. Det innebär ständig
omsorg om ens eget kött och blod. Den man som bär prästadömet ska
ära det genom att i evighet och med absolut trohet hålla fast vid
sin hustru och modern omsorg om sina barn och deras barn. Davids
vädjan för sin upproriske son är något av det mest rörande vi kan
läsa i skrifterna: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om
jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min
son!”7
Jag uppmanar de äkta männen och fäderna i denna kyrka att vara den
slags man er hustru inte skulle vilja vara utan. Jag uppmuntrar
systrarna i denna kyrka att vara tålmodiga, kärleksfulla och
förstående mot sina män. De som går in i ett äktenskap bör vara
helt beredda på att göra sitt äktenskap till det viktigaste i
livet.
Det är nedbrytande för den nödvändiga känslan i ett lyckligt
äktenskap, att någon av parterna säger till den andra: ”Jag behöver
dig inte.” Så är det, särskilt eftersom Frälsarens råd löd och
lyder att vi ska bli ett kött. ”Därför skall en man lämna sin far
och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett
kött[.] Så är de inte längre två utan ett kött.”8
Att vara av ett hjärta
Det är mycket svårare att vara av ett hjärta och ett sinne än att
vara ett fysiskt sett. Denna enighet i hjärta och sinne tar sig
uttryck i uppriktiga kommentarer som ”jag uppskattar dig” och ”jag
är stolt över dig”. Sådan harmoni i hemmet kommer av att vi
förlåter och glömmer, väsentliga beståndsdelar i ett moget
äktenskapligt förhållande. Någon har sagt att vi bör ha ögonen
vidöppna innan vi gifter oss och halvslutna efteråt.9 Verklig
kärlek borde börja i äktenskapet, för det är ett förhållande som
måste förnyas varje dag.
Jag undrar om det är möjligt för den ena äktenskapspartnern att
tillintetgöra den andra och ändå vara fullständigt hel. Den som
förringar den andras gudomliga uppgift i barnens närvaro, förringar
döttrarnas spirande kvinnlighet och sönernas växande manlighet. Jag
antar att det alltid finns ärliga meningsskiljaktigheter mellan man
och hustru, men lös dem i enskildhet.
Vi måste inse att vissa äktenskap misslyckas. Åt dem som befinner
sig i denna situation vill jag uttrycka min förståelse, för varje
skilsmässa innebär sorg. Men dessa par bör undvika att bryta sina
förbund till varje pris. Enligt min åsikt upphöjs varje löfte
mellan en man och en kvinna, förenat med en äktenskapsceremoni,
till ett förbund. Familjen – far, mor och barn – är den äldsta och
mest beständiga institutionen i världen. Den har överlevt stora
skillnader i geografi och kultur. Det beror på att äktenskapet
mellan man och kvinna är ett naturligt tillstånd och instiftat av
Gud. Det är en moralisk nödvändighet. De vigslar som utförs i våra
tempel, i avsikt att bli eviga förhållanden, blir alltså de
heligaste förbund vi kan ingå. Den beseglingskraft som Gud gett
genom Elia åberopas således, och Gud blir delaktig i löftena.
I hela mitt liv, under vilket jag handskats med mänskliga problem,
har jag ansträngt mig att förstå vad som skulle kunna betraktas som
”en rättfärdig orsak” till att bryta mot förbunden. Jag bekänner
att jag varken
har visdom eller myndighet att slutgiltigt avgöra vad som är en
”rättfärdig orsak”. Enbart äktenskapspartnerna kan avgöra detta. De
måste ta på sig ansvaret för den räcka av följder som oundvikligen
inträffar, om dessa förbund inte hedras. Enligt min åsikt kan en
”rättfärdig orsak” inte vara något mindre allvarligt än ett
utdraget och uppenbarligen oförbätterligt förhållande som är
förödande för en människas värdighet som människa.
Samtidigt hyser jag starka åsikter om vad som inte är någon orsak
till att man bryter de heliga äktenskapsförbunden. Det räcker inte
med ”mental vånda” eller ”olikheter i personligheter” eller ”att vi
växt ifrån varandra” eller att ”kärleken tagit slut”. Detta gäller
särskilt när det finns barn i familjen. Bestående gudomliga råd får
vi från Paulus:
”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen
och offrat sig för den.”10 ”[Förmana] de unga kvinnorna att älska
man och barn.”11
Det bästa botemedlet
Jag anser att kyrkans medlemmar har det bästa botemedlet mot vårt
sönderfallande familjeliv. Det är att män och kvinnor och barn ärar
och respekterar både fädernas och mödrarnas gudomliga uppgifter i
hemmet. Härigenom utvecklas ömsesidig respekt och uppskattning
bland kyrkans medlemmar genom den rättfärdighet vi finner i hemmet.
På detta sätt kan de storslagna beseglingsnycklar som återställdes
av Elia, och som Malaki talade om, verka genom att ”vända fädernas
hjärtan till barnen och barnen till fäderna på det att icke hela
jorden skulle hemsökas med förbannelse.”12
President Joseph Fielding Smith, (1876–1972) sade angående Elias
nycklar: ”Denna beseglingsmakt, som förlänades Elia, är den makt
som binder samman män och hustrur och barn till föräldrar för tid
och evighet. Det är den bindande kraft som finns i varje
evangelieförordning ... Det var Elias uppgift att komma och
återställa den, så att förvirringens och oordningens förbannelse
inte skulle finnas i Guds rike.”13 Förvirring och oordning är
alltför vanliga i samhället, men de får inte tillåtas ödelägga våra
hem.
Vi kanske betraktar den kraft som förlänades Elia som något som
endast hör samman med formella förrättningar som utförs på heliga
platser. Men dessa förrättningar blir dynamiska och framkallar gott
först när de visar sig i vårt dagliga liv. Malaki sade att Elias
kraft skulle vända fädernas och barnens hjärtan till varandra.14
Hjärtat är känslornas centrum och kanalen för uppenbarelse. Denna
beseglingsmakt yttrar sig således i familjeförhållanden, i
egenskaper och dygder som utvecklas i en kärleksfull och tjänande
miljö. Det är dessa band som sammanbinder familjerna, och
prästadömet påskyndar utvecklingen. På omärkliga, men ändå
påtagliga, sätt skall ”prästadömets lära ... falla över din själ
[och ditt hem] som himmelens dagg”.15
Jag vittnar om att prästadömets välsignelser, då prästadömet
äras av fäder och äkta män och vördas av hustrur och barn,
verkligen kan bota den kräftsvulst som hemsöker vårt samhälle. Jag
vädjar till er fäder att ära er kallelse i prästadömet, välsigna
era familjer genom detta heliga inflytande och erfara de belöningar
som vår Fader och Gud utlovat.
SLUTNOTER
- Läran och förbunden 83:2.
- Läran och förbunden 83:4.
- Läran och förbunden 84:99.
- Läran och förbunden 29:48.
- Karl Zinsmeister, ”Fathers: Who Needs Them?” (Tal hållet vid Family Research Council, 19 jun 1992.)
- ”Woman’s Status”, Woman’s Exponent, 15 jul 1872, s 29.
- Andra Samuelsboken 18:33.
- Matteus 19:5–6.
- Magdeleine Scudéry, i John P Bradley och andra, sammanst, The International Dictionary of Thoughts (1969), s 472.
- Efesierbrevet 5:25.
- Titus 2:4.
- Läran och förbunden 110:15; se också Malaki 4:6.
- Elijah the Prophet and His Mission (1957), s 5.
- Se Malaki 4:5–6.
- Läran och förbunden 121:45.