Fäder, mödrar, äktenskap

På senare tid har samhället plågats av en kräftsvulst som få familjer undkommit. Jag talar om upplösningen av våra hem. Omedelbar behandling är nödvändig. Jag vill inte såra någon med det jag ska säga. Jag bekräftar min djupa övertygelse om att kvinnan är Guds förnämsta skapelse. Jag tror också att det inte finns något större i hela världen än moderskapet. Moderns inflytande på barnens liv går inte att mäta. Ensamstående föräldrar, som oftast är mödrar, utför ett särskilt hjältemodigt arbete.

Jag skyndar mig att erkänna att det finns alltför många äkta män och fäder, som misshandlar hustru och barn, och som deras hustru och barn behöver skyddas för. Samtidigt bekräftar nutida samhällsvetenskapliga studier med skärpa den viktiga påverkan en omtänksam far utövar i barnets liv – pojke eller flicka. Under de senaste 20 åren, då hemmen och familjerna kämpat med att förbli intakta, avslöjar samhällsstudierna följande oroande fakta: En stor del av brotten och många beteendestörningar i Förenta staterna härrör från hem, där fadern övergett barnen. I många samhällen kan fattigdom, brottslighet, narkotikamissbruk hos barn och familjens sönderfall spåras till förhållanden där fadern inte är något manligt föredöme. Ur sociologisk synvinkel framstår det smärtsamt tydligt numera att fäderna inte är något som kan uteslutas ur familjen.

Fäder behöver göra sitt bästa för att vara den som i första hand ger fysiskt och andligt stöd. Jag säger detta utan tvekan, för Herren har uppenbarat att denna skyldighet vilar på männen. ”Kvinnorna kunna fordra sitt uppehälle av männen tills dessa äro tagna hädan.”1 Det står också: ”Alla barn kunna fordra att föräldrarna skola försörja dem, till de hava uppnått myndig ålder.”2 Dessutom ska deras andliga välfärd främjas ”genom tron och fädernas förbund”.3 Vad gäller små barn har Herren lovat ”att stora ting må krävas av deras fäders händer”.4

Komplementära roller
Det är gagnlöst att diskutera vilken förälder som är viktigast. Ingen betvivlar att moderns inflytande dominerar för nyfödda och under barnets första år. Faderns inflytande ökar vartefter barnet blir äldre. Båda
föräldrarna är emellertid nödvändiga vid olika tidpunkter i ett barns utveckling. Både fadern och modern gör olika saker för sina barn. Båda är utrustade att vårda barnen, men sätten skiljer sig åt. Mödrar förefaller ta största delen när det gäller att förbereda barnen för att leva i familjen, den nuvarande och den kommande. Fäderna tycks bäst utrustade för att förbereda barnen för miljön utanför hemmet.

En auktoritet på området säger: ”Studier visar att fäderna har en speciell uppgift i att bygga upp ett barns [självrespekt]. De är också betydelsefulla på sätt som vi inte riktigt förstår, vad gäller utvecklandet av inre gränser och disciplin hos barnen.” Han fortsätter: ”Forskningen visar också att fäderna är viktiga för barnens könstillhörighet. Intressant nog åstadkommer faderns engagemang starkare sexuell identitet och personlighet hos både pojkar och flickor. Det är klart fastslaget att sönernas manlighet och döttrarnas kvinnlighet är större, när fäderna tar aktiv del i familjelivet.”5

Föräldrarna är inom äktenskapet förpliktade att åsidosätta personliga olikheter och uppmuntra varandras rättfärdiga inflytande på barnens liv.

Är det inte möjligt att ge kvinnorna alla rättigheter och välsignelser som kommer från Gud och lagliga myndigheter utan att förringa Guds andra stora skapelse, mannen? I en reflexion över detta ämne sades år 1872:
”Kvinnornas ställning är en av dagens stora frågor. Socialt och politiskt tilltvingar den sig världens uppmärksamhet. Somliga ... vägrar erkänna att kvinnan är berättigad till åtnjutande av några andra rättigheter förutom ... de nycker, infall eller rättigheter ... männen behagar ge henne. De skäl de inte kan bemöta med argument klandrar de och förlöjligar ... en gammal tillflykt för dem som motsätter sig rätta principer, som de inte kan motsäga. Andra ... erkänner inte bara att kvinnans ställning bör förbättras, utan de är så radikala i sina extrema teorier, att de vill sätta fiendskap mellan henne och mannen, skapa en separat, motsatt tillvaro för henne och visa hur fullständigt oberoende hon borde vara ... De skulle vilja att hon tillskansade sig de mer klandervärda karaktärsdragen hos männen, vilka kvinnorna borde sky, eller förbättra, istället för att kopiera. Dessa två är ytterligheter. Mellan dem finns den gyllene medelvägen.”6

Prästadömets användning
Många människor förstår inte vår tro på att Gud i sin vishet har fastslagit en ledande auktoritet för de viktigaste institutionerna i världen. Denna ledande auktoritet kallas prästadömet. Prästadömet ska förvaltas och användas till välsignelse för alla Guds barn. Prästadömet är inte bara till för mannen; det är välsignelser från Gud till alla genom de tjänares händer han har utvalt. I kyrkan kan denna prästadömets auktoritet välsigna alla medlemmar genom hemlärarna, kvorumpresidenterna, biskoparna, fäderna och alla andra rättfärdiga bröder, som fått i uppgift att handha Guds rikes angelägenheter.

Prästadömet är den rättfärdiga kraft och påverkan varigenom pojkarna i sin ungdom och i hela sitt liv blir undervisade om att ära kyskheten, att vara ärliga och flitiga samt att utveckla respekt för och försvara kvinnligheten. Prästadömet har en fostrande inverkan. Flickorna undervisas om att de, genom dess inverkan och dess förmåga att välsigna, kan få många av sina önskningar uppfyllda.

Att hedra prästadömet innebär att följa Kristi föredöme och att försöka efterlikna hans föredöme i faderskap. Det innebär ständig omsorg om ens eget kött och blod. Den man som bär prästadömet ska ära det genom att i evighet och med absolut trohet hålla fast vid sin hustru och modern omsorg om sina barn och deras barn. Davids vädjan för sin upproriske son är något av det mest rörande vi kan läsa i skrifterna: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!”7

Jag uppmanar de äkta männen och fäderna i denna kyrka att vara den slags man er hustru inte skulle vilja vara utan. Jag uppmuntrar systrarna i denna kyrka att vara tålmodiga, kärleksfulla och förstående mot sina män. De som går in i ett äktenskap bör vara helt beredda på att göra sitt äktenskap till det viktigaste i livet.

Det är nedbrytande för den nödvändiga känslan i ett lyckligt äktenskap, att någon av parterna säger till den andra: ”Jag behöver dig inte.” Så är det, särskilt eftersom Frälsarens råd löd och lyder att vi ska bli ett kött. ”Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött[.] Så är de inte längre två utan ett kött.”8

Att vara av ett hjärta
Det är mycket svårare att vara av ett hjärta och ett sinne än att vara ett fysiskt sett. Denna enighet i hjärta och sinne tar sig uttryck i uppriktiga kommentarer som ”jag uppskattar dig” och ”jag är stolt över dig”. Sådan harmoni i hemmet kommer av att vi förlåter och glömmer, väsentliga beståndsdelar i ett moget äktenskapligt förhållande. Någon har sagt att vi bör ha ögonen vidöppna innan vi gifter oss och halvslutna efteråt.9 Verklig kärlek borde börja i äktenskapet, för det är ett förhållande som måste förnyas varje dag.

Jag undrar om det är möjligt för den ena äktenskapspartnern att tillintetgöra den andra och ändå vara fullständigt hel. Den som förringar den andras gudomliga uppgift i barnens närvaro, förringar döttrarnas spirande kvinnlighet och sönernas växande manlighet. Jag antar att det alltid finns ärliga meningsskiljaktigheter mellan man och hustru, men lös dem i enskildhet.

Vi måste inse att vissa äktenskap misslyckas. Åt dem som befinner sig i denna situation vill jag uttrycka min förståelse, för varje skilsmässa innebär sorg. Men dessa par bör undvika att bryta sina förbund till varje pris. Enligt min åsikt upphöjs varje löfte mellan en man och en kvinna, förenat med en äktenskapsceremoni, till ett förbund. Familjen – far, mor och barn – är den äldsta och mest beständiga institutionen i världen. Den har överlevt stora skillnader i geografi och kultur. Det beror på att äktenskapet mellan man och kvinna är ett naturligt tillstånd och instiftat av Gud. Det är en moralisk nödvändighet. De vigslar som utförs i våra tempel, i avsikt att bli eviga förhållanden, blir alltså de heligaste förbund vi kan ingå. Den beseglingskraft som Gud gett genom Elia åberopas således, och Gud blir delaktig i löftena.

I hela mitt liv, under vilket jag handskats med mänskliga problem, har jag ansträngt mig att förstå vad som skulle kunna betraktas som ”en rättfärdig orsak” till att bryta mot förbunden. Jag bekänner att jag varken
har visdom eller myndighet att slutgiltigt avgöra vad som är en ”rättfärdig orsak”. Enbart äktenskapspartnerna kan avgöra detta. De måste ta på sig ansvaret för den räcka av följder som oundvikligen inträffar, om dessa förbund inte hedras. Enligt min åsikt kan en ”rättfärdig orsak” inte vara något mindre allvarligt än ett utdraget och uppenbarligen oförbätterligt förhållande som är förödande för en människas värdighet som människa.

Samtidigt hyser jag starka åsikter om vad som inte är någon orsak till att man bryter de heliga äktenskapsförbunden. Det räcker inte med ”mental vånda” eller ”olikheter i personligheter” eller ”att vi växt ifrån varandra” eller att ”kärleken tagit slut”. Detta gäller särskilt när det finns barn i familjen. Bestående gudomliga råd får vi från Paulus:
”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den.”10 ”[Förmana] de unga kvinnorna att älska man och barn.”11

Det bästa botemedlet
Jag anser att kyrkans medlemmar har det bästa botemedlet mot vårt sönderfallande familjeliv. Det är att män och kvinnor och barn ärar och respekterar både fädernas och mödrarnas gudomliga uppgifter i hemmet. Härigenom utvecklas ömsesidig respekt och uppskattning bland kyrkans medlemmar genom den rättfärdighet vi finner i hemmet. På detta sätt kan de storslagna beseglingsnycklar som återställdes av Elia, och som Malaki talade om, verka genom att ”vända fädernas hjärtan till barnen och barnen till fäderna på det att icke hela jorden skulle hemsökas med förbannelse.”12

President Joseph Fielding Smith, (1876–1972) sade angående Elias nycklar: ”Denna beseglingsmakt, som förlänades Elia, är den makt som binder samman män och hustrur och barn till föräldrar för tid och evighet. Det är den bindande kraft som finns i varje evangelieförordning ... Det var Elias uppgift att komma och återställa den, så att förvirringens och oordningens förbannelse inte skulle finnas i Guds rike.”13 Förvirring och oordning är alltför vanliga i samhället, men de får inte tillåtas ödelägga våra hem.

Vi kanske betraktar den kraft som förlänades Elia som något som endast hör samman med formella förrättningar som utförs på heliga platser. Men dessa förrättningar blir dynamiska och framkallar gott först när de visar sig i vårt dagliga liv. Malaki sade att Elias kraft skulle vända fädernas och barnens hjärtan till varandra.14 Hjärtat är känslornas centrum och kanalen för uppenbarelse. Denna beseglingsmakt yttrar sig således i familjeförhållanden, i egenskaper och dygder som utvecklas i en kärleksfull och tjänande miljö. Det är dessa band som sammanbinder familjerna, och prästadömet påskyndar utvecklingen. På omärkliga, men ändå påtagliga, sätt skall ”prästadömets lära ... falla över din själ [och ditt hem] som himmelens dagg”.15

Jag vittnar om att prästadömets välsignelser, då prästadömet äras av fäder och äkta män och vördas av hustrur och barn, verkligen kan bota den kräftsvulst som hemsöker vårt samhälle. Jag vädjar till er fäder att ära er kallelse i prästadömet, välsigna era familjer genom detta heliga inflytande och erfara de belöningar som vår Fader och Gud utlovat.

SLUTNOTER

1. Läran och förbunden 83:2.
2. Läran och förbunden 83:4.
3. Läran och förbunden 84:99.
4. Läran och förbunden 29:48.
5. Karl Zinsmeister, ”Fathers: Who Needs Them?” (Tal hållet vid Family Research Council, 19 jun 1992.)
6. ”Woman’s Status”, Woman’s Exponent, 15 jul 1872, s 29.
7. Andra Samuelsboken 18:33.
8. Matteus 19:5–6.
9. Magdeleine Scudéry, i John P Bradley och andra, sammanst, The International Dictionary of Thoughts (1969), s 472.
10. Efesierbrevet 5:25.
11. Titus 2:4.
12. Läran och förbunden 110:15; se också Malaki 4:6.
13. Elijah the Prophet and His Mission (1957), s 5.
14. Se Malaki 4:5–6.
15. Läran och förbunden 121:45.