När så många dödliga faller och dras ner, är det svårt att tänka sig en uppmaning och ett löfte mer passande än Helamans ord: ”Kommen ihåg, att det är på vår Återlösares klippa, hans, som är Kristus, Guds Son, som I måsten lägga eder grundval … på vilken människorna, om de bygga därpå, icke kunna misslyckas.” (Helaman 5:12) Den store Befriaren, Jesus Kristus, kan uppfylla såväl detta dyrbara löfte som alla andra löften han gett oss.
Att bygga på hans fasta klippa kräver att vi efterliknar Kristi egenskaper. Det finns ingen glädje eller trygghet i att tjäna honom med våra läppar. Att efterlikna honom är nyckeln och vår framträdande karaktär är våra själars luttrade struktur. När omständigheternas byggnadsställning tagits ner, är det detta som finns kvar.
Processen att bygga karaktären
De karaktärsegenskaper vi bör koncentrera oss på i denna dyrbara
process är alla samspelta och de påskyndar varandras utveckling.
Det går antagligen mycket bättre för er än ni inser. Paulus
fastställer en andlig följdföreteelse när han säger: ”Lidandet ger
tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp” (Rom 5:3–4), och
hoppet ger oss mer av Guds kärlek. Om ni och jag saktmodigt
underkastar oss ”vår nöd som väger lätt”, vad den nu kan vara,
leder detta oss senare till en långt större ”härlighet som väger
tungt”. (2 Kor 4:17)
Sålunda är det så att även om ”allt vad vi i detta liv uppnå på intelligensens område skall följa med oss i uppståndelsen” (L&F 130:18), definierar evangeliet inte intelligens som vår skolastiska intelligenskvot. I stället betecknar intelligens själen i dess helhet och återspeglar ”gudomlig natur”. (2 Petr 1:4) Om vi är strävsamma, kan vi utveckla tro, tålamod, gudsfruktan, vänlighet och kristlig kärlek i rikare mått i vårt liv. I sin tur skänker oss dessa egenskaper frukt ”när det gäller kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.” (2 Petr 1:8)
Utvecklandet av en Kristuslik karaktär är verkligen att ”ägna [oss] åt det som tillhör [vår] Fader”. (Luk 2:49.) Och det underbara med detta förlopp är att mitt i det dagliga livets bestyr kan vi ägna oss åt det som tillhör vår Fader och dag efter dag arbeta på de oförstörbara ting som vi kan ta med oss genom dödens slöja och som skall uppstå med oss i uppståndelsen.
Jakob skrev om att ”rikta våra blickar bortom målet” genom att inte sätta Kristus i centrum, och han tillade att sådana blinda och distraherade människor ”måste falla”. (Se MB Jakob 4:14.) Om vi visar likgiltighet för Frälsaren, innebär detta att vi inte bygger Kristuslika karaktärer för att själva bli mer fasta som klippan.
Naturligtvis kan omvändelse till evangeliet och kyrkan ske på en gång genom plötslig insikt och genom den Helige Andens vittnesbörd. Men den efterföljande undervisningen för att vidareutveckla till exempel en egenskap som tålamod, tar tid. Ja, tålamodet kommer inte med en gång! Förvänta er inte därför att världen ska förstå eller hjälpa er i det dyrbara förlopp jag försöker beskriva.
Barmhärtigt nog hjälper oss Andens viskningar framåt under en mycket personlig process. Hela tiden behöver vi vara starka nog för egen del, men också starka nog att hjälpa andra, eftersom det finns immigranter från Babylon - det finns även avhoppare från den ”stora och rymliga byggnaden” (se 1 Nephi 8:26) - och de behöver möta människor som ni.
Exempel på Kristi karaktär
Några exempel på Kristi egenskaper får illustrera vad det är vi bör
efterlikna, även för de redan samvetsgranna. Eftersom vi ser
Kristus som Världens Ljus, borde vi se på allt annat med Kristi
ljus. Lärjungar är de verkliga realisterna, vad
religionsmotståndarna än må säga eller tänka.
Till skillnad från Gud och Jesus, som är allvetande, står ni och jag ofta villrådiga. Det oväntade kan bringa oss ur balans och det okända kan göra oss ängsliga. Vi behöver förvisso hela detta ytterligare perspektiv! Vidare har Jesus betalat hela priset för att köpa oss fria, medan ni och jag kanske tvekar något inför att betala hela priset för lärjungeskapet, bland annat att utveckla en lärjunges sanna egenskaper.
Likaledes förspiller vi fortfarande tid och kanske sneglar på en del frestelser medan Kristus motstod alla frestelser. Det är inte att undra på att hans vältaliga exempel är så mäktigt, ty i skrifterna står det att han ”icke gav efter för” frestelser. (Se L&F 20:22.) Vi är också benägna att skaka av oss de ständiga påminnelserna om våra underlåtenhetssynder, som om det räckte med att inte begå några av de verkligt stora överträdelserna. Det är min uppfattning att det är i fråga om underlåtenhetssynder, mer än på något annat område, som vi kan göra våra största framsteg, om än i det tysta. Det är särskilt sant i fråga om samvetsgranna människor.
Kärlek
Jesus var, liksom sin Fader, ett föredöme i fullkomlig kärlek. Han
älskade Fadern och oss så mycket att han med saktmod och
underkastelse fullständigt lät sin vilja uppgå i Faderns vilja för
att genomföra försoningen och välsigna miljarder och åter miljarder
människor med en oförtjänt och universell uppståndelse. Det han
gjorde är överväldigande att betänka. Det är inte att undra på att
han kan hjälpa oss på vägen. Han känner vägen.
Så djup och så allomfattande är Kristi kärlek att han till och med under sitt oändliga lidande lade märke till och tog hand om människor som led så mycket mindre ångest än han. Till exempel: Han lade märke till och återställde soldatens öra som blivit avhugget i Getsemane. På korset uppmanade han Johannes att ta hand om hans mor, Maria. Han tröstade en brottsling på korset bredvid sig.
Men när ni och jag låter oss själva fastna i självömkans gyttja, lägger vi inte märke till andras behov. Med lite mer ansträngning kan vi bli lite mer uppmärksamma och lite mer omtänksamma. Låt oss se på vår kärleks kretsar. Ökar de i omfång eller är de statiska? Hurdan är vår omsorg för människorna inom dessa kretsar? Undviker vi att lättvindigt kategorisera människor? Det är så lätt att se på människor som funktioner eller stereotyper istället för individer. Är vi kärleksfullt tålmodiga mot andra som också strävar efter att utvecklas? Eller rycker vi kritiskt och otåligt ständigt upp blommorna för att se om rötterna har växt till sig?
President Brigham Young (1801–1877) sade om kärleken som är så fundamental för allt annat: ”Det finns en dygd, egenskap eller princip som, om den hyllades och tillämpades av de heliga, skulle visa sig ge frälsning åt tusentals och åter tusentals. Jag syftar på kristlig kärlek eller kärlek varifrån förlåtelse, långmodighet, godhet och tålamod kommer.”1 Alla andra dygder härleds från och återspeglar kärleken!
Tålamod och långmodighet
Jesus är likaledes ett exempel på fullkomligt tålamod och
långmodighet. Tänk på innebörden i Herrens ord, vars bana, säger
han, är ”ett evigt kretslopp”. (L&F 3:2) Rutin och upprepning
kan besvära oss och tråka ut oss. Men Gud och hans Son Jesus är
aldrig uttråkade av sitt ”eviga kretslopp” tack vare sin
fullkomliga kärlek. Gud har tålamod med oss under tidens gång. Han
hjälper oss också genom att pröva vårt tålamod och vår tro. (Se 2
Tess 1:4, Jak 1:3.)
Om vi inte prövades skulle dessa egenskaper, som vi kan bära med oss för evigt, förbli outvecklade. Det kan vara ansträngande att avkläda oss den naturliga människan medan vi strävar efter att bli Kristi män och kvinnor. Dessa ansträngningar är förklädda välsignelser, även om jag håller med om att de ibland är väl förklädda.
Är vi således, som strävsamma efterföljare, villiga att bli undervisade på detta sätt? Herren sade följande i undervisningssyfte: ”I kunnen ännu ej bära allt ... jag skall leda eder.” (L&F 78:18) Han vet hur mycket vi förmår bära. Fastän vi själva kanske tycker att vi nått bristningsgränsen, kommer dessa utmaningar som en gång skrämde oss, snart att bli passerade milstolpar, tack vare honom.
Till och med den framstående och modige Jeremia var en gång modfälld. Då han hånades och förföljdes funderade han ett kort tag på att aldrig mer predika. Men då sade han att Guds ord ”blev som en brinnande eld, instängd i mitt innersta ... Jag kunde inte uthärda den.” (Se Jer 20:9.) Jeremia nådde bristningsgränsen men brast inte!
Saktmod och ödmjukhet
Jesus är också ett exempel på saktmod och ödmjukhet. Fastän Kristus
var överjordisk i allt, gav han alltid, alltid äran åt Fadern, vare
sig det var i det första, det andra eller nu i det tredje
tillståndet. Han var och är universums Herre, som under Faderns
vägledning skapade ”otaliga världar”. (Moses 1:33) Dock var han
villig att kallas Jesus från Nasaret, snickarens son. Han visste
alltid vem han var! Han tömde saktmodigt den bittraste kalken i
historien utan att bli bitter!
Kan vi i vår tur tömma våra små bittra kalkar utan att bli bittra? Vilket underbart sätt det är att bära vittne, särskilt för dem vi älskar mest! Kan vi övervinna vår strävan efter status och företräde eller vår världsliga önskan att lyckas bättre än andra?
Kan vi i livets ebb och flod med saktmod säga som Johannes Döparen, han som beredde vägen? Osjälviskt sade han: ”[Jesus] måste bli större och jag mindre.” (Joh 3:30)
Hur är det med saktmodet i vårt äktenskap? Ersätts pronomenet jag allt oftare av pronomenet vi? Pronomenet jag passar bäst i sådana situationer som ”jag älskar dig”, ”jag bryr mig om dig”, ”jag hör dig”. Annars kan ordet jag dränkas i egoism: ”jag kräver”, ”jag vill”, ”jag behöver”.
Till synes små, positiva justeringar kan få stor inverkan med tiden. Kan vi i våra familjer, i kyrkan och i andra relationer, sluta låta gårdagen hålla morgondagen som gisslan? Kan vi tänka om och komma ihåg att förlåtelse också innebär att glömma?
En svår process
Alltså ser vi att karaktärsbyggandet är den svåraste
byggnadskonsten. Det kräver tro, tålamod och att rätta sig efter
gudomligt givna ritningar. Det händer också att överbelastade
känslor svämmar över. Det är inte lätt att vara saktmodigt okuvlig
när vi drabbas av misslyckanden. Det är inte lätt att rätta till
det genom omvändelse, särskilt när vi tycker att vi gör riktigt bra
ifrån oss.
Likaså är det frestande att använda sig av billiga och jordiska surrogat istället för att bygga upp en Kristuslik karaktär. Surrogaten - såsom skicklighet istället för godhet, smidighet i stället för fasthet - överlever inte när vind och regn slår mot söndervittrande grundvalar. Vidare riskerar vi att sjunka när vi tar genvägar. Härav följer att vi kan falla! Om vi menar allvar med vårt lärjungeskap måste vi på allvar göra om oss.
Kristus kallas ”klippan” av många anledningar. Vi finner inga sprickor i hans grundval. Han gör oss aldrig besvikna. Han sviker aldrig. Hans kärlek är orubblig. Han misslyckas aldrig i sina avsikter.
Bröder och systrar, ni kan följa Petrus råd: ”Kasta alla era bekymmer på [Kristus], ty han har omsorg om er.” (1 Pet 5:7) Tveka inte att göra det. Ni kanske behöver göra det gång på gång. Kristus sade till sina lärjungar att fånga en viss fisk med ett visst mynt i gapet för att kunna betala tull eller skatt. (Se Matt 17:27.) Efter att ha funnit fisken, gjorde lärjungarna detta! En sådan otrolig medvetenhet om en enda fisk och ett enda mynt borde lugna oss i fråga om Mästarens totala medvetenhet om detaljerna i allas våra liv.
Således: ”Vi tala om Kristus, vi fröjda oss i Kristus, vi
predika om Kristus, vi profetera om Kristus.” Varför? Så att de vi
älskar mest ”må veta på vilken källa de måste rikta sina blickar
för att få förlåtelse för sina synder”.
(2 Nephi 25:26)
Ta vara på de avgörande ögonblicken
Och så ett ord om vår egen familj. Somliga av oss här är äldre,
somliga är i medelåldern och andra har inte börjat än. En del av
oss är föräldrar och andra är mor- och farföräldrar. Mor- och
farföräldrar har tomma bon. En sådan evakuering hör naturligtvis
till planen. Men eftersom våra små har lämnat boet minns vi och
njuter av de dyrbara dagar som nu oåterkalleligen förrunnit. Vi
lyssnar förgäves med ivriga öron efter barnaröster som vi en gång
tyckte var för gälla, för ihållande - till och med irriterande.
Ändå var barnens kakofoni, som vi brukade kalla oljud, egentligen
härliga ljud, ljud som vi längtar efter att få höra igen, om det
bara gick.
Till er andra som nu befinner sig mitt i denna kakofoni: Ta vara på och värdesätt dessa stunder. Välj mer som Maria och visa mindre Marta-lik ängslan. Vad betyder egentligen kalorier jämfört med härliga samtal? Naturligtvis måste måltider serveras och ätas, men de lärorika minnena skall inte tas ifrån er.
Hans kärlek är omätbar
Vare sig vi är gamla eller unga, gifta eller ogifta, och vare sig
boet är fullt eller tomt, är Jesu försonande kärlek helt enkelt
omätbar! Barmhärtigt säger Herren till oss: ”Min arm är uträckt
hela dagen.” (2 Nephi 28:32) Han väntar med öppna armar på att
omfamna oss och en dag, säger profeten Moroni, kan vi bli ”omgivna
av Jesu armar”. (Mormon 5:11)
Hur långt avståndet än är mellan oss och honom, är det vi som måste avverka det! De inbjudande klivstenarna finns på plats. Ni har kommit så här långt genom er tro på honom, även om ni har ”lång väg att gå innan skymningen djupnar”,2 och er tro kommer att föra er ännu längre.
Begrunda denna vältaliga vädjan till Fadern. Den kom från samme Jesus som erbjöd sig frivilligt i den förjordiska världen genom att saktmodigt och enkelt säga: ”Här är jag, sänd mig.” (Abraham 3:27) Här är de vädjande orden:
”Lyssnen till honom som är eder förespråkare hos Fadern och som talar eder sak inför honom, sägande:
”Fader, se hans lidande och död, som ingen synd begick, i vilken du hade välbehag. Se din Sons utgjutna blod, hans blod, vilken du utgav, på det du skulle bliva förhärligad.
Därför Fader, skona dessa mina broder, som tro på mitt namn, på det de må komma till mig och hava evigt liv." (L&F 45:3.5)
Han tanker alltid pa oss! Om detta vittnar jag, som en av hans apostlar. ¡á Ur ett tal hallet den 3 maj 2002 under Brigham Young-universitetets kvinnokonferens i Provo.
Slutnoter
- Kyrkans presidenters lardomar: Brigham Young, s 218
- Robert Frost, ¡±Stopping by Woods on a Snowy Evening¡±, ur The Poetry of Robert Frost, red Edward Connery Lathem (1969), s 225.