Pressmeddelande

Tal till Hjälpföreningen den 20 mars 2004 i Västerhaninge

Tal av Stavspresidenten för Stockholms södra stav, Jonas Krylborn

Jag är glad att få vara här idag tillsammans med er. Jag satt idag under dagen tillsammans med min hustru och vi pratade med varandra och vi grät tillsammans för att vi kände en sådan tacksamhet för det vi har, det vi får uppleva, det vi får känna i vår familj.

Jag fick ett brev för en tid sedan ifrån en kvinna som jag hade privilegiet att träffa en tid innan. Det här brevet berättade om en kvinna som hade det väldigt svårt. Hon vädjade till mig: varför finns du inte, varför kommer du inte tillbaka? Och det var tungt att känna det här. Varför var jag inte där för att hjälpa henne? Jag måste säga att jag inte klarar allt. Men det jag kan säga till henne och till er alla är att jag ber för er varje dag. Många av er. Ibland kanske ni har speciella omständigheter och jag ber för er personligen. Jag vet att många av er har svåra omständigheter. Jag vet att jag inte kan vara överallt, men jag vet att jag kanske kan göra någonting för någon genom mina böner.

Vi har hört syster Fromgren som har talat om att förändra sitt liv. Och jag har själv haft en process i mitt liv. Jag måste säga att jag är i en process i mitt liv. Jag anser att jag har ett ganska gott liv, ett välsignat liv, men jag märkte att jag var så upptagen i mitt liv så att jag kände mig otillräcklig, både som make, som far, som stavspresident och i mitt arbete. Det har lagt en viss börda på mig. Och jag tror inte att jag är unik. Jag tror att jag talar om allas våra liv på många sätt när jag säger att vi alla kan känna så här. Jag kände en dag när jag satt i min bil att jag skulle ringa ett samtal till en man som jag ville träffa - en medlem i kyrkan, men också en man som har en viss kunskap, en viss profession. Jag sa: ”Jag vill träffa dig. Jag behöver förändra vissa saker i mitt liv där du kan vara en del av det. Kan vi träffas?” Vi träffades i förra veckan och jag såg det som en början på den förändring som jag behövde göra för att få en större harmoni. Jag upplevde den här bördan i mitt liv, i många olika delar i mitt liv. Jag blev en sämre make, en sämre far, stavspresident och arbetsledare. Det är inte så Herren vill att det ska vara, utan Herren vill det ska finnas frid och lycka i mitt liv och jag tror att vi alla kan ha det i våra liv. Jag ser det här som nyttiga processer i mitt personliga liv. Jag behöver förändra mig och jag gläds åt att jag kanske kan göra vissa steg som lyfter mitt liv framåt. Jag ser att det är lite jobbigt, lite kämpigt, men jag känner en glädje i det här.

För två år sedan i april förändrades mitt liv. Jag blev kallad som stavspresident och Herren hade nog förberett mig på många sätt. En dag satt jag med president Tobler och president Rasband som talade om att Herren ville kalla mig till just det här ämbetet. Jag kände mig liten. Nästa dag, söndag morgon innan den allmänna sessionen, vaknade jag tidigt på morgonen. Jag gick ned på mina knän och grät i en timme för vad jag kände just då. Jag kände mig tyngd. Jag kan känna det idag också i vissa fall, men jag vet och jag tvivlar inte en enda sekund på att det här är Herrens verk och det är därifrån jag får kraften. Jag vet att det är Herren som kallar mig. Jag vet att det är Han som leder mitt liv. Det är Hans verk som jag är involverad i. Jag hoppas att ni inte känner alltför tungt för de bördor som ni bär, utan genom kraften i era liv kanske kan lyfta era liv framåt, att ni verkligen känner att Herren går vid er sida och att han bär er fram. Det här är verklighet – att han gör det. Bär inte bördor. Ni blir inte bättre av det. Ni blir inte bättre mödrar, bättre makar, bättra kvinnor för att ni bär bördor, utan jobba på att få frid och harmoni i era liv. Det står i Joh 14:27: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, inte den frid som världen ger” och det är en verklighet. Jag pratar inte om en frid som kommer av yttre omständigheter som världen ger: arbete, rikedom, hälsa eller vad helst som det kan innebära, utan jag talar om andlig frid, Guds frid. Det är den friden vi behöver söka efter. Det är den vi behöver anstränga oss för att finna. Den finns - däri har jag inga tvivel alls.

Det här är en speciell tid vi lever i. Jag ser många utmaningar var och varannan vecka. Det kommer saker till mig som gör att jag kan gråta då jag ser så många som får kämpa. Det är verkligen den sista tiden. Jag känner glädje i att det är den sista tiden. Det står i L&F kapitel 45: ”Och jag sade till dem: Varen icke bedrövade, ty när allt detta sker, då kunnen I veta, att de löften I haven fått skola uppfyllas.” Det står också ”De som äro visa och hava mottagit sanningen samt tagit den helige Ande till sin vägledare och icke låtit sig bedragas” det är de som ska stå trofasta till sanningen. L&F kapitel 75 ”Den som är trofast skall övervinna allt och bliva upphöjd på den yttersta dagen”. Vilka storslagna löften. Vi ska övervinna allt, även de prövningar som vi upplever just nu. Allting kommer du att övervinna om du är trofast.

Jag har privilegiet att tjäna med flera av de här kvinnorna. Vi är ute tillsammans på söndagarna. Vår Hjälpföreningens president, vår Unga Kvinnors president, vår Primärs president. Vilka underbara kvinnor de är. Jag har så många gånger fått lyssna på deras vittnesbörd och fått känna den kraft de har, den kärlek de har, deras hängivenhet. Jag hoppas att ni förstår att ni inte är mindre än dem utan ni är lika stora och betydelsefulla som dem.

Jag skulle faktiskt vilja använda mitt prästadöme för er idag. Jag ger er en välsignelse som kvinnor i denna stav. Jag ser att en del är tyngda, en del bär bördor, och det gör mig så ledsen. Jag vet att Guds prästadöme är en kraft som finns idag som hjälper oss och som vi behöver idag. En del har detta prästadöme hos sin make, en del är ensamma men samma prästadöme finns där. Det är en märklig kraft som förändrar och lyfter våra liv.

Med det heliga Melkisdekska prästadömet som jag bär vill jag i denna stund ge er en välsignelse så som systrar i Stockholms Södra stav. Denna välsignelse omfattar inte bara er som sitter här, utan alla systrar i denna stav. Jag välsignar er att ni må ha kraft, att ni må ha styrka att vara kvinnor i Sion, att ni må stå trofasta till evangeliet, till era förbund. Det är en tid av prövningar. Det kommer inte att bli lättare. Det här är Herrens sista tid, den tid då den uppenbarelse, den liknelse, som Herren talade om gällande de tio jungfrurna skulle gå i uppfyllelse. Jag välsignar er att vara de systrar som har olja i era lampor, att söka allt som är dygdigt, prisvärt och gott i era liv, att inte tröttas vid att hålla fast vid Herrens förbund. Jag välsignar er med all kraft, såväl fysiskt som andligt, att stå upp i församlingen och vara jordens salt och att vara trofasta. Dagar kommer att komma när ni är tyngda, så tyngda att ni kanske känner att ni skulle vilja ge upp. Det är då ni ska sträcka ut er hand och ta Herrens hand, och förstå att det här är Hans verk och Hans härlighet. All sanning finns och all kraft finns i era liv som ni behöver. Jag vill i denna välsignelse förvissa er om att Herren lever och att Herren älskar er precis för de ni är. Jag gör detta i Jesu Kristi namn, Amen.

Jag bär mitt vittnesbörd om att detta är Jesu Kristi kyrka. Däri finns inget tvivel. För några dagar sedan var jag väldigt nära att jag kanske inte ens hade stått här idag. En olycka skedde men jag kände hur Herren tog tag i mitt liv då jag höll på att åka av vägen i en hög hastighet, rakt ut i skogen, men han räddade mig. Jag vet att det är Herren som finns i mitt liv. Han räddade mig fysiskt den här gången. Däri finns inget tvivel. Jag hoppas ni förstår att ni är systrar i Sion - älskade döttrar till vår himmelske Fader. Jag säger detta i Jesu Kristi namn, Amen.

Stilguideanmärkning:Använd kyrkans fullständiga namn när det nämns första gången i artiklar om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. För mer information om användningen av kyrkans namn, se vår på stilguide nätet. »Stilguide - Om kyrkans namn.