För 28 år sedan blev jag mamma för första gången. Det var fantastiskt. När vi kommit hem från BB, kommer jag ihåg att jag stod med min lilla dotter i famnen framför vår stora spegel och tänkte att nu är jag MAMMA. Det kändes lite himmelskt kommer jag ihåg.
Vår dotter fick namnet Caroline. Hon var så vacker med sina stora blå ögon och kopparröda hår, vår lilla prinsessa.
Jag gav min man en liten bok för några år sedan. Boken heter "Det är aldrig kört". Den innehåller ett antal korta upplyftande och inspirerande berättelser. Jag fastnade särskilt för en som hade titeln: Välkommen till Holland.
"Det är svårt att förklara hur det känns att uppfostra ett barn med handikapp för människor som inte delar denna erfarenhet", börjar författaren.
Sedan fortsätter han: "Tänk er att ni planerat en resa till Italien. Ni gör upp underbara planer. Ni ska titta på Colosseum, Michelangelo, lutande tornet i Pisa, åka i gondolerna i Venedig m m.
Men så åker ni iväg och när planet landat hälsar flygvärdinnan er välkomna till Holland.
Holland är inget hemskt land, men det är annorlunda, och inte Italien, som ni hade planerat att åka till.
Hur som helst måste ni stanna i Holland, lära er ett nytt språk, upptäcka nya saker. Ni kanske upptäcker att Holland inte är så tokigt ändå. De har ju väderkvarnar, tulpaner och Rembrandt."
Han avslutar med: "Men alla du känner skryter om hur underbart de har haft det i Italien. Och då säger du kanske till dig själv: 'Ja, det var ju till Italien jag skulle, det var det jag hade planerat.' Men om du ödslar bort ditt liv på att sörja över det faktum att du inte kom till Italien, så blir du aldrig fri att uppskatta och njuta av det riktigt speciella, verkligen underbara med att vara i Holland."
Anledningen att jag fastnade för den här lilla berättelsen var att, när det gäller Caroline, förstod jag och min man efter ett tag att vi hade "kommit till Holland".
Caroline är flerhandikappad, som man beskriver det. Hon har en hjärnskada som påverkar både hennes grov- och finmotorik och hon behöver hjälp med alla aktiviteter i det dagliga livet. Hon har också en grav hörselskada och kommunicerar med tecken och bilder.
Jag tycker egentligen inte om att beskriva henne utifrån hennes handikapp. För det finns ju så mycket mer.
På en av Carolines skolor fanns det en skylt, förhoppningsvis är den kvar där än idag, där det stod att läsa följande kloka ord: "Sörj inte över det som saknas - utan gläds åt det som finns".
Bra. Det tog jag till mig och har försökt leva efter.
Så när jag beskriver min dotter blir det lite roligare. Caroline är glad och utåtriktad. Hon gillar att umgås med andra. Hon tycker om att måla, pyssla, baka, shoppa kläder och älskar att resa, gärna utomlands. Hon har också en hel del humor. Hon kan skratta åt, vad hon tycker är tokiga saker, så att hon nästan tappar andan. Hon gillar att busa och skoja med sina vänner, särskilt sin pappa och sin bror Alexander men även med sina andra syskon.
Min man och jag ville ha en stor familj. Och det fick vi. Caroline har sex småsyskon, fyra bröder och två systrar. Allihop inom loppet av drygt elva år. De två yngsta är tvillingar. Och det var ganska jobbigt så vi lade av med barnafödandet efter dem. Vi är dock inte rädda för hårt arbete, men allt har sin gräns.
Oj, vad det har varit tungt och slitigt ibland, men minnet har den unika funktionen att sudda ut det svåra och jobbiga och framhålla det glada och positiva, som alla våra roliga resor till olika länder och somrarna i Halmstad hos mormor och morfar och kusinerna. Plus en massa annat roligt som vi har haft för oss.
Vi har glatt oss lika mycket åt Carolines framsteg på hennes nivå som vi gjort åt våra övriga barns prestationer. Jag kommer ihåg lyckan vi kände första gången Caroline fick "åka skidor" i Chamonix. Vi hade tillverkat ett sele som min man spände på sig och så fick Caroline sitta i det selet framför honom och de åkte ner för backen tillsammans. Hennes min när hon tittade på mig och såg ut att vilja säga: "Titta mamma! Titta vad jag kan!" finns fortfarande väl bevarad i mitt minne.
Men att ha en familjemedlem med en fysisk utmaning påverkar naturligtvis hela familjen och då har vår tro varit till en stor hjälp för hur vi hanterat vardagen och vår annorlunda situation.
Hela familjen har en fast övertygelse att Carolines handikapp bara varar under hennes jordeliv. Hon kommer att uppstå och få en helt perfekt kropp, kunna gå och springa och tala till oss med ord. O, vad vi ser fram emot det. Ibland kan det nästan kännas pirrigt av förväntan när jag tänker på hur det kommer att bli.
Vi brukar säga att Caroline lämnade himlens dörr lite på glänt när hon kom till oss.
Med henne i vår familj blir vi ständigt påminda om vad som är viktigt i livet och att det finns något mer än det vi har och ser här på jorden.
Jag har märkt hur Caroline har välsignat vår familj på så många plan. Då tänker jag inte bara på när vi åkte till Disneyland i Paris och hade bokat en liten stuga en bit utanför Disneyparken. Stugan luktade rök och vi tyckte inte att Caroline skulle behöva ligga på den illaluktande mattan i stugan. Det tyckte inte personalen heller utan gav oss en mycket uppskattad uppgradering till det stora rosa Disneylandhotellet.
Vi har fått erfara flera uppgraderingar likt denna i livet vad gäller det timliga.
Men Caroline har berikat våra liv med så många andliga gåvor.
Hon har lärt oss tålamod.
Hon har lärt oss att alla människor har lika stort värde och är lika viktiga för vår Himmelske Fader.
Hon har lärt oss tjänandets viktiga princip.
Hon har visat oss andra människors godhet. Vi fått många hjälpande händer och upphållna dörrar tack vare Caroline.
Hon har hjälpt oss att bli mer ödmjuka.
Hon har lärt oss att bli bättre medmänniskor.
Hon har hjälpt mig att bli en bättre mamma.
Till sist skulle jag bara vilja säga att utan Caroline skulle vårt liv vara ganska tomt så jag är så tacksam för förtroendet jag fått att få vara hennes mamma.
Ref. Författaren till "Välkommen till Holland" heter "DARKNIGHT" och finns med i boken "Det är aldrig kört" av Kristina Reftel.