Det är en scen vi har sett förut. När liv ödeläggs av en katastrof uppdagas det bästa i människan och många åsidosätter personlig bekvämlighet, tidsscheman och intressen för att osjälviskt delta i det Bibeln beskriver som en ren gudstjänst --- ”att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd”.
Erbjudanden om hjälp flödade in till min kyrka i tusental --- och vi är bara en organisation bland många. ”Jag var missionär där och talade kreol. Hur kan jag hjälpa till?” Eller ”jag är läkare och kan åka omedelbart om du kan ordna en stol på ett plan”.
Medan andra hjälporganisationer och regeringar samordnade alla sina insatser mobiliserade Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga humanitära resurser omedelbart när nyheten nådde huvudkontoret i Salt Lake City. Ibland samarbetade vi med ideella organisationer eller andra grupper eller välgörenhetsorganisationer, ibland arbetade vi själva, för att organisera hjälpinsatserna via våra nödhjälpsförråd i Dominikanska republiken, eller via Miami eller Denver, eller på något annat sätt som fungerade. Omedelbara behov fortsätter att avhjälpas med nödhjälpssändningar, medan långsiktiga behov håller på att bedömas. Vi vet alla att det kommer att ta åratal att återuppbygga området.
Men det var något annat som slog mig allteftersom hjälpinsatserna ökade i omfattning. Det första behovet var undsättning och medicinsk vård, följt av mat, vatten och tält. Men något som haitierna behövde därutöver var lindring från känslan av hopplöshet medan de red ut stormen.
Det här uttalandet från min kyrkas ledare fångade min uppmärksamhet:
”Pengar är inte det enda behovet i Haiti. Människor är rädda, förvirrade och fullkomligt osäkra på sin framtid. Förutom vad människor kan göra för att hjälpa till med mat, vatten och logi finns det ett behov av ett lugnande inflytande i denna plågade nation. Vi inbjuder folk överallt att anropa Gud och en anda av lugn och frid bland människorna.”
Jag var inte i Haiti. Jag satt bekvämt vid mitt skrivbord i Salt Lake City och var beroende av att bilderna på teven eller datorskärmen förmedlade fasan som vår karibiska granne fick genomlida. Men uttalandet gjorde att jag kunde föreställa mig hur det kunde vara för en 15-årig haitisk flicka som vaknar på en bärbar säng i ett fältsjukhus och vars senaste minnesbild var ett kollapsande hem med familjen kvar därinne. Jag tänkte på förvirringen hon måste ha känt över att behöva hantera situationen med ett svårt skadat eller kanske amputerat ben. De vänliga ansiktena och läkarnas angelägna omsorg --- främlingar som pratar ett främmande språk -- kunde knappast kompensera. Inte heller kunde de ta bort smärtan hos barnen som lämnades utan överlevande föräldrar efter katastrofen. När vi gjort vad vi kan för att ge fysisk hjälp känns det rätt och riktigt att be vår himmelske Fader utgjuta frid och försäkran, något som hjälpinsatserna i sig inte kan tillföra.
Det finns de som frågar varför Gud lät det här hända över huvud taget. Jag är inte en av dem. Det var tektoniska eller seismiska krafter av något slag som orsakade den här jordbävningen, inte Gud. Jag tror att jordelivet ofrånkomligen innehåller oförutsedda katastrofer i hela nationer och för enskilda män, kvinnor och barn. Jag tror att människor i sådana situationer är benägna att hjälpa varandra, och att det allra bästa i människan visas i hur vi avhjälper varandras behov.
De partnerskap som bidrar med hjälpinsatser i Haiti är varierande. Några är religiösa och andra inte. Under de senaste två veckorna har min kyrka samarbetat med Förenta nationerna, CARE, Food for the Poor, International Relief and Development, amerikanska Röda korset, Islamic Relief, Helping Hands for Haiti och Airline Ambassadors. Trots många skillnader vill alla i det här samarbetet göra det som är bäst för folket på Haiti. Det finns ingen annan motivation än kärleken till och omsorgen för deras haitiska bröder och systrar. Det här är ren gudstjänst i dess enklaste och viktigaste form.