Genom att betrakta Muhammed i det återställda evangeliets perspektiv får vi större kunskap om vår himmelske Faders kärlek till sina barn i alla länder.
För några år sedan fick jag ett samtal från två medlemmar i
kyrkan i Förenta staterna som hade lärt känna en muslimsk granne
från Pakistan. De var förvånade över hans reaktion när de berättade
för honom om Joseph Smiths första syn. Han
betonade att muslimer inte erkänner några profeter efter Muhammed,
men att Joseph Smiths berättelse hade likheter
med Muhammeds skildring. Han sade: ”Vi tror att Muhammed träffade
en gudomlig budbärare som talade om för honom att han hade kallats
till profet. Han fick uppenbarelser om nya skrifter som innehåller
Guds ord till människorna, och han grundade en gemenskap av troende
som utvecklades till en stor världsreligion.” Eftersom medlemmarna
inte visste så mycket om muslimer och islam* eller om Muhammed, var
de osäkra på vad de skulle säga.
De problem som denna upplevelse för på tal leder till en större fråga, en fråga som med tanke på kyrkans globala närvaro och vårt alltmer pluralistiska samhälle är relevant för alla sista dagars heliga. Frågan är: Hur ska vi sista dagars heliga ställa oss till andra religioners anspråk på gudomligt inspirerade profeter, skrifter, syner och underverk? Följande kan vara till hjälp och bygger på insikter i evangeliet som jag har fått under årens lopp medan jag har studerat och bott i muslimska samhällen. Genom att betrakta Muhammeds roll i religionshistorien i det återställda evangeliets perspektiv, får vi större kunskap om en av historiens mest inflytelserika andliga ledare. Det hjälper oss också att uppskatta den kärlek vår himmelske Fader hyser till sina barn i alla länder och ger oss principer med vars hjälp vi kan bygga positiva relationer till vänner och grannar av andra religioner.
TANKAR OM INTERRELIGIÖSA RELATIONER
President Gordon B Hinckley har gång på gång förespråkat dialog och
ömsesidig aktning i interreligiösa relationer. Han har uppmanat
kyrkans medlemmar att ”öva upp förmågan till bejakande tacksamhet”
mot dem som har andra religiösa, politiska och filosofiska
övertygelser, och tillagt att vi därvid ”inte på något sätt behöver
äventyra vår teologi”. Han gav detta råd:
”Respektera andras åsikter och känslor. Värdesätt deras dygder,
leta inte efter fel. Leta efter deras starka sidor och deras
dygder, så finner ni styrka och dygder som kan vara till hjälp för
er själva.”1
President Gordon B Hinckleys betoning på interreligiös
förståelse har sin grund i fundamentala evangelieprinciper som
ödmjukhet, kärlek till nästan, aktning för evig sanning och
erkännande av Guds kärlek till alla, principer som Jesus Kristus
och forn- och nutida profeter undervisade om. Frälsaren försäkrade
upprepade gånger att vår himmelske Fader har oändlig omtanke om
alla sina söners och döttrars välgång, som i liknelsen om det
förlorade fåret (se Lukas 15). I liknelsen om den barmhärtige
samariten undervisade han om att en av nycklarna till sant
lärjungeskap är att behandla andra vänligt och
barmhärtigt trots olikheter i politiskt, etniskt eller religiöst
hänseende (se Lukas 10:25–37). Han brännmärkte intolerans
och rivalitet mellan religiösa grupper och benägenheten att höja
egna dygder till skyarna och se ner på andras andliga ställning. I
en liknelse som var riktad mot dem ”som var säkra på att de själva
var rättfärdiga och som föraktade andra” fördömde Jesus farisén som
bad ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor”
och berömde publikanens ödmjukhet som bönföll: ”Gud, var nådig mot
mig, syndare” (se Lukas 18:9–14).
Mormons bok lär att vår himmelske Fader ”ihågkommer alla folk, i
vilket land de än befinna sig, . . . och hans hjärtas barmhärtighet
omfattar hela jorden” (Alma 26:37; se även 1 Nephi 1:14). Herren
älskar sina barn och därför ger han dem andligt ljus för att
vägleda och berika dem. Äldste Orson F Whitney (1855–1931) i de
tolv apostlarnas kvorum gjorde iakttagelsen att ”Gud använder inte
endast sitt förbundsfolk utan också andra folk för att fullborda
ett verk som är kolossalt,
storslaget och alldeles för krävande för att en handfull heliga ska
kunna utföra det själva”. 2
I ett tal om denna lära sade äldste B H Roberts (1857–1933) i de
sjuttio: ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har upprättats
för att undervisa människorna. Den är ett av de medel Gud använder
för att bekantgöra sanningen, men han är inte begränsad till den
institutionen för sådana syften, varken i tid eller rum. Gud låter
profeter och visa män träda fram här och där bland alla
människobarnen, som talar samma språk, som har samma nationalitet,
som talar till dem på ett sätt som de förstår. . . . Alla stora
lärare är Guds tjänare, i alla nationer och i alla tidsåldrar. De
är inspirerade män, utsedda att undervisa Guds barn i enlighet med
de förhållanden han finner hos dem.” 3
Profeten Joseph Smith (1805–1844) utvecklade detta tema vid flera
tillfällen: Guds allomfattande kärlek och behovet att vara öppen
för alla källor till gudomligt ljus och gudomlig kunskap. ”En av
mormonismens ståtliga och höga fundamentala principer”, sade han,
”är att mottaga sanning, låt den sedan komma varifrån den
vill.”4 Profeten uppmanade kyrkans medlemmar ”att samla
alla de goda och sanna principerna i världen och bevara dem som en
skatt”.5
Kyrkans ledare har ständigt uppmuntrat medlemmar att erkänna den
andliga sanning andra har och betona likheter i tro och levnadssätt
och därigenom främja goda relationer med människor med en annan
tro. Kyrkans ledare lär oss att bemöta andra välvilligt även när vi
anmäler avvikande mening. I ett tal över detta ämne vid en
områdeskonferens på Tahiti gav äldste Bruce R
McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum följande råd till
sista dagars heliga och medlemmar av andra kyrkor: ”Behåll all
sanning och allt gott ni har. Överge ingen sund eller god princip.
Avstå inte från några normer från förr som är goda, rättfärdiga och
sanna. Varje sanning som finns i varje kyrka över hela världen tror
vi på. Men vi säger också till alla människor - kom och ta emot
ytterligare ljus och sanning som Gud återställt i vår tid. Ju mer
sanning vi har, desto större är
vår glädje här och nu. Ju mer sanning vi tar emot, desto större
blir vår lön i evigheten.” 6
Vid generalkonferensen i oktober 1991 sade president Howard W Hunter, då president i de tolv apostlarnas kvorum: ”Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka försöker vi sammanföra all sanning. Vi försöker att vidga kärlekens och förståelsens krets bland alla jordens folk. Sålunda strävar vi efter att upprätta frid och lycka inte bara inom kristenheten utan bland hela människosläktet.” 7
Likaledes citerade äldste Russell M Nelson i de tolv apostlarnas
kvorum ett officiellt uttalande som första presidentskapet och de
tolv apostlarnas kvorum gjorde i oktober 1992 i vilket de uppmanade
”alla människor överallt att på nytt kämpa för de hävdvunna idealen
tolerans och ömsesidig respekt. Det är vår uppriktiga tro att när
vi erkänner varandra med omtanke och medkänsla, kommer vi att
upptäcka att vi alla kan leva sida vid sida trots de mest
djupgående olikheter.” Han tillade:
”Detta uttalande är en bekräftelse i vår tid av profeten Josephs
vädjan om tolerans. Det kan vi stödja enhälligt. Vi kan stå enade i
vår intolerans mot synd men toleranta mot medmänniskor och de
olikheter de håller heliga. Våra älskade bröder och systrar över
hela världen är alla Guds barn.” 8
DE SISTA DAGARS HELIGAS INTRESSE FÖR MUHAMMED
Ett av flera anmärkningsvärda exempel på de sista dagars heligas
beslutsamhet att bevara sanna principer är den beundran som kyrkans
ledare under årens lopp har uttryckt för Muhammeds bidrag i andligt
hänseende.
Redan så tidigt som 1855, när den kristna litteraturen
förlöjligade Muhammed, höll George A Smith (1817–1875) och Parley P
Pratt (1807–1857) i de tolv apostlarnas kvorum långa predikningar i
vilka de gav prov på en riktig och sansad förståelse av islamsk
historia och talade uppskattande om Muhammed som ledare. Äldste
Smith sade att Muhammed ”härstammade från
Abraham och tvivelsutan var det Gud som lät honom träda fram i
avsikten” att predika mot avgudadyrkan. Han förstod muslimernas
situation som i likhet med de sista dagars heliga hade svårt att
”få en ärlig historia” skriven om sig. Därefter fortsatte äldste
Pratt med att uttrycka sin uppskattning av Muhammeds lära och
påstod att muslimerna ”på det hela taget har bättre moral och
bättre institutioner än många kristna nationer”.9
De sista dagars heligas förståelse av Muhammeds roll i historien
kommer också till uttryck i första presidentskapets
uttalande 1978 om Guds kärlek till alla människor. I det omnämns
Muhammed som en av ”världens stora religiösa ledare” som ”mottog en
del av Guds ljus”. Uttalandet försäkrar att ”Gud gav dem moraliska
sanningar för att upplysa hela nationer och ge enskilda människor
större insikt”.10
Under senare år har de sista dagars heligas aktning för Muhammeds andliga arv och för muslimernas religiösa värderingar lett till ökade kontakter och ökat samarbete mellan sista dagars heliga och muslimer runtom i världen. Detta samarbete har delvis sin grund i sista dagars heliga-församlingar i områden som Medelhavets östra stränder, Nordafrika, Persiska viken och Sydostasien. Genom att inte missionera i islamiska länder i Mellanöstern visar kyrkan sin respekt för islamiska lagar och traditioner, som förbjuder muslimer att gå över till andra religioner.
Ändå finns det exempel i överflöd på dialog och samarbete, bland
annat besök av muslimska dignitärer till kyrkans huvudkontor i Salt
Lake City, tillgång för muslimer till kyrkans konservfabriker för
produktion av halal (rituellt rena) matprodukter, humanitär hjälp
och katastrofbistånd till övervägande muslimska områden som
Jordanien, Kosovo och Turkiet, avtal mellan Brigham
Young-universitetet och olika utbildnings- och
regeringsinstitutioner i den islamiska världen, en
muslimsk studentförening vid Brigham Younguniversitetet samt ett
ökat samarbete mellan kyrkan och islamiska organisationer för att
säkerställa traditionella familjevärderingar runtom i världen.
11 Påbörjandet nyligen av ett översättningsprojekt
kallat Islamic Translation Series, som Brigham Young-universitetet
och kyrkan gemensamt står bakom, har lett till ett betydande utbyte
mellan muslimska ämbetsmän och kyrkans ledare. En muslimsk
FN-ambassadör förutspådde att denna översättningsserie ”kommer att
spela en positiv roll i Västerlandets strävan att bättre förstå
islam”. 12
Dessa exempel på samspelet mellan sista dagars heliga och
muslimer, jämte att kyrkan 1989 grundade två stora center för
utbildnings- och kulturutbyte i Mellanöstern (i Jerusalem och
Amman), återspeglar den traditionella aktning som kyrkans ledare
har visat för islam ända från tidigaste år. Dessa aktiviteter utgör
påtagliga bevis för de sista dagars heligas beslutsamhet att öka
förståelsen av den muslimska världen och vittnar om kyrkans växande
roll i att överbrygga de historiska
skillnaderna mellan muslimer och kristna. En egyptisk
kabinettsminister, väl medveten om de likheter som finns mellan
muslimer och sista dagars heliga, sade vid ett tillfälle till
äldste Howard W Hunter i de tolv apostlarnas kvorum att ”om en bro
någonsin byggs mellan kristenheten och islam, måste den byggas av
mormonkyrkan”.13
MUHAMMEDS LIV
Vem var Muhammed och vad är det i hans liv och lära som har
tilldragit sig kyrkans ledares intresse och beundran? Vilka starka
sidor, vilka dygder finner vi hos muslimerna som, enligt vad
president Hinckley sade, kan vara till hjälp i vårt eget andliga
liv?
I början av det tjugoförsta århundradet är islam en av de
största och snabbast växande religionerna i världen. Det finns över
en miljard muslimer (nästan en femtedel av världens befolkning).
Muslimerna bor huvudsakligen i Sydostasien, på den indiska
subkontinenten, i Mellanöstern och Nordafrika, och det finns större
grupper muslimer i Europa och Nordamerika. Det finns
prognoser som visar att islam kommer att bli den folkrikaste
religionen i världen under den första hälften av detta århundrade.
Ursprunget till denna dynamiska och som många menar missförstådda
religiösa rörelse kan spåras till 500-talet, till den grund som
lades av Muhammed, en man av enkel härkomst som enligt muslimer var
den siste i en lång rad av profeter som
Gud sände för att förkunna islam för världen.
Muhammed (arabiska, ”högt lovad”) föddes 570 e Kr 14
i Mekka, en blomstrande stad och ett centrum för karavanhandel och
vallfärd på nordvästra arabiska halvön. Muhammed blev tidigt
föräldralös och växte upp i fattigdom. Han arbetade som herde för
släkt och grannar, en sysselsättning som gav honom gott om tid och
avskildhet att fundera över livsfrågorna. Muhammed
fick namn om sig där han bodde att vara en pålitlig skiljedomare
och fredsstiftare, något som illustreras av följande skildring:
”En dag beslöt sig quraish-stammen [som Muhammed tillhörde] för att återuppbygga Kaba [en helgedom] och lägga stenarna på nytt ovanför husgrunden. De ville placera den svarta stenen i ett av hörnen men kunde inte enas om vem som skulle få äran att sätta den på plats. Det skulle ha blivit ett våldsamt gräl om inte Muhammed, som de alla beundrade och litade på, hade råkat komma förbi. De bad [honom] . . . att avgöra tvisten. Han sade åt dem att sprida ut en stor duk och lägga den svarta stenen i mitten. Det gjorde de. Sedan bad han en man från var och en av släkterna som var inblandade i tvisten att fatta tag i ett hörn av duken. På det viset delade de alla äran att få bära stenen.” 15
| Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 188.
Av James A Toronto Liahona juni 2002 av James A. Toronto |