Som barn fick min bror och jag ofta frågan av vår farmor om vi kom ihåg vår farfar. Vi svarade alltid ja, för att inte göra farmor ledsen. Sanningen var den att jag var bara två år när farfar dog och mindes naturligtvis inte honom. Min ett och ett halvt år äldre bror hade svaga minnen av vår farfar. Han mindes att vi alltid fick en 25-öring var när vi träffade farfar. Det var mycket på den tiden.
Jag hade inga minnen, men när vi var hos farmor såg jag tydliga spår av farfar. Där fanns ett stiligt fotografi av honom, på väggarna hängde små tavlor som han målat, i farmors chiffonjé fanns spännande lådor med minnen från farfar och dessutom berättade farmor ofta om honom.
På tavlorna hade han målat fåglar som fanns i hans trädgård. I lådorna hade han samlat skalbaggar och fjärilar fint ordnade och i en låda fanns gamla mynt. Han hade också fina böcker som jag älskade att titta i. Där fanns bilder på djur och människor i fjärran länder. Jag kunde sitta i timmar och titta i dessa böcker. Farmors berättelser handlade om kaniner och höns han hade i trädgården, om blommor och grönsaker han odlade och om hans arbete som portvakt vid ett skeppsvarv i vår hemstad. Allt detta lyssnade jag på med en tydlig känsla av att jag missat något, en känsla av att jag gärna skulle velat lära känna min farfar.
Berättelsen som gjorde djupast intryck på mig var den om lille Roland. Roland var tredje sonen i familjen. Han var en glad liten lintott som älskade att rita gubbar i sin ritbok. Den lille pojken hade en dag druckit vatten ur bäcken i närheten av trädgården och fått i sig något som gjorde honom väldigt sjuk. Efter några dagar på sjukhuset med sin far, min farfar, vid sjukbädden dog den lille knappt sex år gammal. Farmor berättade om farfars djupa sorg. Han var utom sig av förtvivlan. Farmor och andra familjemedlemmar har berättat att farfar skrev dikter i sin sorg. Både ritboken och dikterna var sparade, förstod jag.
Jag ville så gärna se Rolands ritbok och läsa de där dikterna. Jag frågade efter dem flera gånger under min uppväxt, men av någon anledning fick jag aldrig se dem. Jag tror att farmor tyckte att jag var för ung.
Åren gick och minnena bleknade tills en dag när jag, många, många år senare, gick igenom mina föräldrars tillhörigheter. Där i en låda fann jag en gammal anteckningsbok. Jag började bläddra i den och såg små gubbar på de gulnade sidorna. Rolands ritbok! Minnena av farmors berättelser ramlade över mig. Tänk att boken fanns kvar och att jag äntligen fick se den. Naturligtvis kom jag då också att tänka på farfars sorg och hans dikter som jag aldrig fått läsa. Som jag stod där bläddrandes i boken upptäckte jag att någon skrivit i boken med vacker handstil. Farfars dikter! Där i Rolands ritbok fanns farfars dikter!
Jag läste den snirkliga gamla skrivstilen medan tårarna rann utmed mina kinder. Jag läste min farfars innersta tankar, hans beskrivning av sin son och om hans sorg över gossens död. Jag läste om hur han funnit tröst och jag kände en härlig samhörighet med min farfar när jag insåg att han hade en stark gudstro som till sist hjälpte honom i denna tragiska situation. Troligen hade sonens död väckt svåra minnen av hans egen barndom till liv. Vilhelm Oskar blev föräldralös i samma ålder som lille Roland var när han dog.
Jag fick en starkare känsla av de band som finns mellan mig och min käre farfar som jag längtar efter att få träffa. Och jag gläder mig åt tavlan på min vägg med en svartvit flugsnappare, åt de fina gamla böckerna i min bokhylla som min farfar säkert fått spara till under lång tid för att kunna köpa och allra mest för den lilla ritboken med dikter som jag läser om och om igen.
Jag minns inte min farfar, Vilhelm Oskar, men jag känner honom.