När Jesus verkade bland människorna för länge sedan på en plats
långt härifrån, talade han ofta i liknelser, på ett språk som
folket bäst förstod. Han talade ofta om hur man bygger ett hus och
jämförde det med åhörarnas liv. Talade man inte ofta om honom som
”snickarens son ”? Han förkunnade: ”Ett ...[hus] som är splittra[t]
kommer inte att bestå..” Senare sade han: ”Se, mitt hus är ett
ordningens och icke ett oordningens hus, säger Herren Gud.”
I en uppenbarelse som gavs genom profeten Joseph Smith i Kirtland i
Ohio den 27 december 1832 gav Mästaren rådet: ”Ordnen eder, bereden
allt som behöves och byggen ett hus, ja, ett hus för bön, för
fasta, för tro, för lärdom, för härlighet, för ordning, ja, ett
Guds hus.”
Var kan någon av oss hitta en bättre planritning för att vist och
riktigt kunna bygga ett hus där man personligen kan vistas i hela
evigheten?
Man skulle kunna säga att vi håller på att bygga eviga hem. Vi är
lärlingar i yrket — inte skickliga hantverkare. Vi behöver gudomlig
hjälp om vi ska lyckas i vårt byggnadsarbete.
De ord aposteln Paulus lärde ut ger oss den visshet vi behöver:
”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?”
När vi tänker på att var och en av oss bokstavligen är en son eller
dotter till Gud, är det inte svårt för oss att nalkas vår himmelske
Fader i bön. Han inser värdet i det råmaterial som vi kallar livet.
”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon.” Hans
uttalande ger oss mening med livet.
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så
skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är
mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty
mitt ok är milt, och min börda är lätt.” Det sades om Jesus att han
”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor
”. Har vi beslutsamheten att göra likadant? Det finns en mening i
den heliga skriften som innehåller en hyllning till vår Herre och
Frälsare, om vilken det sades: ”Han...gick omkring och gjorde
gott.”
Föredöme för de troende
I sitt brev till sin älskade Timoteus gav Paulus oss ett sätt varpå
vi kan förbättra oss och på samma gång hjälpa andra som begrundar
eller ställer frågan:”Hur skulle jag kunna [ finna min väg ], om
inte någon vägleder mig?” Svaret som Paulus ger Timoteus ger var
och en av oss en inspirerad uppmaning. Låt oss hörsamma hans kloka
råd: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i
kärlek,trohet och renhet.” Låt oss undersöka denna allvarliga
undervisning som på ett mycket verkligt sätt är riktad till
oss.
För det första, var ett föredöme i ord.
”Uppbyggen varandra inbördes ”, sade Herren. Kommer vi ihåg rådet
som ges i en populär söndagsskolepsalm?
All den kärlek du har skall i minnet stå kvar och alltid i livet ge
tröst. Låt oss jämt tala gott till varandra och lysa och värma vart
bröst.
Betänk iakttagelsen som gjordes av Mary Boyson Wall, som gifte sig
med Don Harvey Wall i templet i Salt Lake City 1913.De firade sin
81:a bröllopsdag strax innan Don dog i en ålder av 103 år. I en
artikel i Church News sade hon att deras höga ålder och långa
äktenskap berodde på deras vana att tala vänligt till varandra. Hon
sade: ”Jag tror att vi klarade oss igenom allt därför att vi [
försökte ] hjälpa varandra och inte säga några ovänliga ord till
varandra.”
För det andra, var ett föredöme i samtal. På generalkonferensen
i oktober 1987 sade president Gordon B flotta och utbildades i San
Diego Under de första tre veckorna kändes det som
om flottan försökte ta kål på oss istället för att
lära oss hur man överlever.
För det andra, var ett föredöme i samtal. På generalkonferensen
i oktober 1987 sade president Gordon B Hinckley: ”Dåligt språk
smutsar ner den som använder det. Om du har lagt dig till med
vanan, hur ska du då kunna bryta den? Det börjar med ett beslut.
Nästa gång du är benägen att använda ord som du vet är fel stannar
du helt enkelt upp. Var tyst eller säg vad du skulle sagt på ett
annat sätt.”
François de la Rochefoucauld konstaterade att ”en anledning till
att det finns så få människor som är lyhörda och behagliga i sitt
samtal är att nästan alla bara tänker på vad de själva vill säga,
istället för att ge ett klart svar på det som sagts till dem
”.
För det tredje, var ett föredöme i kärlek. Från Korintierbrevet
kommer följande vackra sanning: ”Kärleken upphör aldrig.” Det
gläder själen att se hur snabbt kyrkan kommit till undsättning för
att hjälpa offer för naturkatastrofer på så många platser. Ofta har
vi varit de första på scenen när sådana katastrofer inträffat och
haft den största hjälpen att ge. Det finns andra organisationer som
på samma sätt ger generös hjälp.
Vad är kärlek? När Moroni skrev några av sin far Mormons ord sade
han: ”Den kärlek, som är Kristi rena kärlek, förbliver
evinnerligen.”
President George Albert Smith (1870 –1951) var en person som
exemplifierade kärleken i sitt liv. Genast efter andra världskriget
började kyrkan samla ihop varma kläder som skulle skickas till de
lidande medlemmarna i Europa. Äldste Harold B Lee (1899 –1973) i de
tolv apostlarnas kvorum och äldste Marion G Romney (1897 –1988), en
assistent till de tolv, tog med sig president George Albert Smith
till välfärdsområdet i Salt Lake City för att se på resultatet. De
var mycket imponerade av kyrkans medlemmars generositet. De såg hur
president Smith betraktade dem som arbetade med att paketera den
stora mängden kläder och skor. De såg hur tårarna rann nerför
kinderna på honom. Efter några ögonblick tog president George
Albert Smith av sig sin nya överrock och sade: ”Jag vill att ni
skickar den här också. ”Bröderna sade: ”Nej, president Smith, ge
inte bort den, det är kallt och ni behöver er överrock.” Men
president Smith vägrade ta tillbaka den och så skickades hans
överrock tillsammans med allt det andra till Europa, där nätterna
var långa och mörka och där det var ont om mat och kläder.
Sändningen anlände. Glädje och tack yttrades högt såväl som i tyst
bön.
För det fjärde, var ett föredöme i ande. Psalmisten skrev: ”Skapa i
mig, Gud, ett rent hjärta, och ge mig på nytt en frimodig ande.”
När jag var sjutton år tog jag värvning i Förenta staternas
flotta och utbildades i San Diego i Kalifornien. Under de första
tre veckorna kändes det som om flottan försökte ta kål på oss
istället för att lära oss hur man överlever. Jag kommer aldrig att
glömma den första
söndagen i San Diego. Fanjunkaren sade till oss: ”Idag ska alla gå
till kyrkan.” Vi ställde oss i formering ute på övningsområdet.
Fanjunkaren ropade: ”Alla som är katoliker har sitt möte i Camp
Decatur. Framåt marsch! Och kom inte tillbaka förrän klockan tre!”
Ett stort antal soldater marscherade iväg. Sedan sade han: ”Alla
som tillhör den judiska tron har sitt möte i Camp Henry. Framåt
marsch! Och kom inte tillbaka förrän klockan tre!” En mindre grupp
marscherade iväg. Sedan sade han: ”Ni protestanter som är kvar har
möte i hörsalen i Camp Farragut. Framåt marsch! Och kom inte
tillbaka förrän klockan tre!” Tanken for som en blixt genom mitt
huvud: ”Monson, du är inte katolik. Du är inte jude. Du är inte
protestant.” Jag valde att stå kvar. Det verkade som om hundratals
soldater marscherade förbi. Sedan hörde jag de ljuvaste ord som
fanjunkaren någonsin yttrat i min närvaro. Han sade: ”Och ni män,
vad kallar ni er för?” Han hade använt pluralformen män .Det var
först nu som jag förstod att någon annan stod bakom mig på
övningsom rådet. Tillsammans svarade vi: ”Vi är mormoner.” Han
kliade sig i huvudet med ett förbryllat ansiktsuttryck och sade:
”Jaha, ni får leta reda på en plats att ha möte på — och kom inte
tillbaka förrän klockan tre.” Vi marscherade iväg. Man kunde nästan
höra hur vi marscherade till takten av en dikt vi lärt oss i
Primär:
Våga vara mormon,
våga stå ensam.
Våga vara fast besluten,
och våga låta det bli känt.
För det femte, var ett föredöme i trohet. President Stephen L
Richards (1879 –1959), förste rådgivare i första presidentskapet,
sade
följande om tro: ”Erkännandet av en makt som är högre än
människan själv förringar henne inte på något sätt. Om hon i sin
tro tillskriver den makt som är större än hon själv välvilja och
höga mål, så föreställer hon sig en högre bestämmelse och ädlare
egenskaper för sitt släkte och blir stimulerad och uppmuntrad i sin
tillvaros strävan ...Hon måste söka, med tro och bön, med hopp om
att finna. Ingen sådan uppriktig, bedjande ansträngning kommer att
lämnas ohörd. Den utgör själva trons filosofi.” Gudomlig nåd
åtföljer dem som ödmjukt söker detta. Minne Louise Haskins skrev om
denna princip i följande vackra dikt:
Jag sade till en man vid porten till det nya året: ”Ge mig ett
ljus, så att jag tryggt kan träda ut i det okända!” Och han
svarade: ”Gå ut i mörkret och lägg din hand i Guds hand. Det är för
dig bättre än ljus och tryggare än en väg du känner till.”
Var slutligen ett föredöme i renhet.
”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom?
Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder
sin själ till lögn och inte svär falskt. Han skall få välsignelse
från HERREN och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.” President
David O McKay (1873 –1970) observerade: ”Vår nations säkerhet
hänger på hemmets renhet och styrka, och jag tackar Gud för att
kyrkan undervisar om hemmets betydelse, och för det intryck som
vänliga föräldrar gett mig, att hemmet måste vara den heligaste
platsen i världen. Våra medlemmar är ett folk som bygger hem och de
undervisas överallt, från barndomen till ålderdomen, att hemmet
måste hållas rent och fritt från världens ondska."
Vår Faders tacksamhet
För många år sedan var jag närvarande vid en stavskonferens i Star
Valley i Wyoming, då stavspresidentskapet skulle omorganiseras.
Stavspresidenten som skulle avlösas, E Francis Winters, hade verkat
trofast under den långa perioden av tjugotre år. Fastän han var en
anspråkslös man både till naturen och sina omständigheter, hade han
varit en ständig kraftkälla för alla i dalen. Dagen då
stavskonferensen hölls var byggnaden fylld till bristnings gränsen.
Alla verkade vilja säga ett tyst tack till denne gode ledare som så
osjälviskt gett av sitt liv till förmån för andra. När jag stod upp
för att tala, manades jag att göra något som jag aldrig gjort
förut, eller någonsin gjort därefter. Jag nämnde hur länge Francis
Winters hade presiderat över staven. Sedan bad jag alla som han
hade välsignat eller konfirmerat som barn att ställa sig upp och
förbli stående. Sedan bad jag alla som president Winters ordinerat,
avskilt, personligen gett råd eller välsignat, att ställa sig upp.
Resultatet var hänförande. Varenda person i församlingen stod upp.
Tårar föll ogenerat — tårar som bättre än ord förmedlade
tacksamheten i deras rörda hjärtan. Jag vände mig till president
och syster Winters och sade: ”I dag är vi vittnen till Andens
utgjutande. Denna stora skara återspeglar inte bara de enskilda
medlemmarnas känslor utan också Guds tacksamhet för ett liv som
levts väl.” Ingen som befann sig i den församlingen den dagen
kommer någonsin att glömma hur han eller hon kände sig när vi
bevittnade hur Herrens ande yttrar sig. I Francis Winters hade vi
sålunda ”ett föredöme förde troende i ord och gärning, i kärlek,
trohet och renhet ”. Fasta i tron våra förfäder förfäktat, trogna
den sak, varför helgon försmäktat. Åt Herrens lag, var natt och dag
skola vi ägna vart andetag. Att var och en av oss må så göra, är
min ödmjuka bön.
Förslag till hemlärare
Efter att under bön ha studerat budskapet kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel.
- Säg Diskutera med familjemedlemmarna hur man bygger ett hus.
Läs fjärde stycket högt. Be dem ge exempel på hur de fått gudomlig
hjälp när de försökt att bygga ”ett evigt hem”.
- Sätt ihop ett litet ”hus” med träbitar, pappersmuggar eller
andra byggnadsdelar varpå man skriver ner de olika egenskaperna som
nämns i Första Timoteusbrevet 4:12. När varje bit sätts på plats
läser ni vad president Monson säger om just den egenskapen. Be
familjemedlemmarna berätta varför varje del är viktig. Be
familjemedlemmarna tänka på någon som har varit ”ett föredöme för
de troende” för dem.
- Återge berättelsen om E Francis Winters i artikeln och vittna om välsignelserna som kommer av att följa Mästarens planritning.