Vi kan inte förstå meningen med detta jordiska liv – varför vi
är här – om vi inte först förstår vilka vi är, varifrån vi kom, och
vilken vår eviga bestämmelse är. Dessa sanningar, som vi finner i
skrifterna och som återställts genom profeten Joseph Smith, lär oss
att vi bokstavligt talat är andebarn till Gud, att vi bodde hos
honom i en föruttillvaro och att vi inom oss har gudomliga frön,
möjligheten att bli lika honom. Detta var vår största önskan i
föruttillvaron, och för att förverkliga denna önskan insåg vi att
vi behövde lämna hans närhet, få en fysisk kropp, lära oss att leva
av tro, och genom Jesu Kristi försoning bli ”undergivna, milda,
ödmjuka, tåliga och kärleksfulla”. (Se Mosiah 3:19.)
En fysisk kropp
”Adam föll, på det människorna skulle bliva till, och människorna
äro till för att hava glädje.” (2 Nephi 2:25) Men vi kan inte uppnå
den eviga glädje som vår himmelske Fader har om inte vi också har
en förhärligad, uppstånden, fysisk kropp. ”Elementerna äro eviga”,
sade Herren, ”och ande, oskiljaktigt förenad med element, mottager
glädjens fullhet. Om de åtskiljas, kan människan icke erhålla
glädjens fullhet.” (L&F 93:33–34)
Alla som kommer till denna jord och får en jordisk kropp uppstår,
men det eviga livets härlighet och glädje i Guds närhet är
reserverade för dem som ”övervinna genom tron” (L&F 76:53) på
Herren Jesus Kristus. ”Vi kom till denna jord, på det att vi måtte
få en kropp”, lärde profeten Joseph Smith, ”och ställa den ren
inför Gud i det celestiala riket.”1
Äldste Dallin H Oaks i de tolv apostlarnas kvorum förklarade
vidare: ”Vi tror att meningen med livet på jorden är att få en
fysisk kropp samt genom Jesu Kristi försoning och genom lydnad mot
evangeliets bud och förordningar bli värdiga det förhärligade,
uppståndna, celestiala tillstånd som kallas upphöjelse eller evigt
liv.”2
Tro, inte åsyn
I vår föruttillvaro var vi i Guds närhet. Då såg vi. Men i det här
livet, som aposteln Paulus påminner oss, ”lever vi i tro, utan att
se”. (Se 2 Kor 5:7.) I skrifterna står det att ”tron är ... en
visshet om det man inte ser” (Hebr 11:1; kursivering tillagd), och
”om I ... haven tro, så haven I hopp om ting, som icke synes men
dock äro verkliga”. (Alma 32:21) Att se, i denna bemärkelse,
begränsar vår förmåga att utveckla och utöva tro.
”Utan tro är det omöjligt att behaga Gud.” (Hebr 11:6) Utan tro på
Jesus Kristus kan vi inte frälsas. När vi levde i Guds närhet kunde
vi uppnå och utöva en viss grad av tro, men vi behövde lämna hans
närhet och få en slöja dragen för vårt minne för att kunna utveckla
den sorts tro som är nödvändig för att vi ska kunna göra anspråk på
evigt liv.
Moroni spinner vidare på tanken att ”tro är något som man hoppas på
och som icke synes” genom att förklara att Gud undanhåller oss
säker kunskap tills vår tro har blivit prövad: ”Motsägen därför
icke, emedan I icke sen, ty I mottagen ej någon förvissning, innan
eder tro har bestått
provet.” (Ether 12:6) Alltså är en annan stor del av anledningen
till att vi lämnade Guds närhet och kom till jorden att vår tro ska
bli prövad.
”Vi vilja pröva dem”
I Den kostbara pärlan kan vi läsa om Abrahams syn om
föruttillvaron. När Jesus Kristus talade till andarna ”som voro med
honom” i föruttillvaron,
sade han: ”Vi vilja ... dana en jord, på vilken dessa kunna bo. Vi
vilja pröva dem med detta för att se, om de vilja göra allt vad
Herren, deras Gud, befaller dem.” (Abraham 3:24–25) Alltså är det
här livet ett försöksområde, ”en prövningstid” (Alma 12:24), en tid
att visa att vi kan göra oss värdiga kraften i Kristi försoning och
bli helgade, liksom han är.
Denna trosprövning avgör om vi vill ”göra allt vad Herren, [vår]
Gud, befaller [oss]”. För att klara jordelivets prov måste vi
omvända oss från våra synder, ta emot nödvändiga förordningar, ingå
och hålla förbund med Gud och uthärda i rättfärdighet till änden.
Men Herren bryr sig inte bara om vad vi gör under det här livet;
han bryr sig också oerhört mycket om vilka vi är och vad vi blir.
”Herren fordrar hjärtat och ett villigt sinne.” (L&F 64:34) Han
fordrar också att var och en av oss blir ”en helig genom Herrens,
Kristi försoning” och blir ”såsom ett barn: undergivna, milda,
ödmjuka, tåliga, kärleksfulla och villiga att underkasta oss allt
det Herren anser tjänligt för [oss]”. (Se Mosiah 3:19.) Han
förväntar sig att vi ska komma till honom och erfara ”en mäktig
förändring i våra hjärtan, så att vi icke mera hava någon
benägenhet att göra ont, utan alltid gott”. (Mosiah 5:2)
Jordelivets verkliga prov är om vi vill ta emot Frälsaren
helhjärtat, tillämpa hans försonande blod i vårt liv, göra ”allt
vad vi förmå göra” (2 Nephi 25:23) för att hålla hans bud, och,
slutligen, bli fullkomliga i honom genom hans nåd. (Se Moroni
10:32.)
SLUTNOTER
- History of the Church, 6:50.
- Se ”Avfall och återställelse”, Nordstjärnan, juli 1995, s 87.
här