Kring allhelgonahelgen är vi många som besöker kyrkogårdar runt om i landet. Vi vill minnas och hedra våra älskade som lämnat oss, vi smyckar gravar med blommor och städsegrönt och tänder ljus.
Ett besök på mina släktingars kyrkogårdar väcker många tankar och känslor. Jag minns stunder jag haft tillsammans med dessa kära, reflekterar över vad de betytt i mitt liv. Jag tänker på berättelser om förfäder jag aldrig träffat som banat min väg. Sorg och saknad blandas med tacksamhet och kärlek.
I allhelgonatider tänker jag på julens och påskens hoppfulla budskap. Att Jesus föddes till jorden för att vara världens Frälsare och ljus, och visa vägen till det eviga livet. Att han i slutet av sitt liv på jorden övervann graven så att vi också kan få odödlighet.
”Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land ska ljuset stråla fram. För ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” (Jesaja 9:2,6)
”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Johannes 8:12)
”Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus.” (1 Korintierbrevet 15:22)
”Han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga.” (Uppenbarelseboken 21:4)
Ett kyrkogårdsbesök i skymning eller mörker i allhelgonatid är vidunderligt vackert och trösterikt tycker jag. Den gemensamma hyllningen till våra döda lyser upp mörkret med tusentals ljus.
Mitt i saknadens och sorgens mörker kan vi tända ljus och låta hoppets strålar lysa. Hoppet och tron att Jesus Kristus är världens ljus och liv.
Angela, Kungsbacka