Vore det för anspråksfullt av mig att hävda här och nu att sökandet efter lycka alltför ofta tar formen av en mödosam pågående process? Ett svåruppnåeligt mål som ständigt ser ut att skjutas fram mot någon sorts förtvivlat perfekt sinnestillstånd, en oböjlig målbild eller efterkonstruerade reflektioner?
Ingen människa kan vara en standardmätare i ständigt tillstånd av euforisk glädje. Smärtan är en stor del av livet och konsten att leva består delvis i att hantera detta faktum.
Enligt modernismen är upplevelsen av lycka enbart en neurokemisk förnimmelse - vi lever i en allt mer deterministisk och sekulariserad tid och vetenskapen tenderar att reducera människan till en biologisk maskin styrd av instinktiva algoritmer, samtidigt som den är oförmögen att förklara medvetandets mysterium.
Är det inte vedertaget att upplevelsen av lycka är direkt proportionell mot ens förväntningar? Att ju fler förväntningar som infrias, desto ljuvligare dopamininjektion? Eftersom vägen till lycka är unik för varje människa kan jag bara här redovisa min egen. Min lycka kan enbart nås i symbios med ett annat centralt begrepp, nämligen frihet, och på tal om frihet förser Jesus Kristus oss med en viktig pusselbit: ”Sanningen [Frälsaren själv] ska göra er fria.”
Av alla möjliga definitioner av frihet väljer jag hindersbemästring, självbehärskning, självinsikt och avsaknad av tvång. Alla dessa egenskaper lärs ut och uppnås tack vare Kristi undervisning och exempel, under alla omständigheter och med hänsyn till allas förutsättningar. Tro är ett medvetet val och med val tillämpas frihet. Att välja att följa ett bud är att välja att utöva en disciplin som i längden kommer att forma ens uthållighet. Evangeliet är ett erbjudande om utveckling - inte en kvävning av våra möjligheter.
Tron, lär Alma (i Alma 32 i Mormons bok), utvidgar själen, upplyser förstånd och medför välbehag. Med andra ord berör det andliga, intellektuella och emotionella på en och samma gång. Vad, om inte detta, kan medföra lycka? Min slutsats är att lyckan varken är omedelbar belöning, en påklistrad positiv attityd eller ett betryggande bankkonto, utan mer består i summan av det övergående och sinnliga, som en förälskelse, en beröring eller lukten av sommarregn på torr mark, och framför allt i den långvariga och andliga strävan efter ett förväntat tillstånd av livsfilosofisk harmoni, såsom frihet, visdom eller själslig upplysning.
I skrivande stund befinner jag mig i en livsperiod där lyckan är svår att uppleva, en långdragen vinter, en bister samhällsutveckling, livshotande sjukdom i nära familjen, med mera. En situation som är långt ifrån unik. Ledsnaden som drar mig ner i dag, vet jag, kommer att blomstra till mer glädje och stunder av lycka i samband med nya omständigheter, hoppet är det sista som lämnar oss. Strävan efter lyckan har jag lärt mig måste gå via acceptans, och med tro som grund är studsen aldrig för djupa.
Smärta är en del av livet, och det är faktiskt helt OK!