Haven I med tillräcklig tydlighet ihågkommit…?

Så välsignade vi är som lever i en tid då Jesu Kristi återställda evangelium predikas i nästan varje land i området Centrala Europa, och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga upprättats över hela Europa.

Under vårt liv har vi sett murar och stängsel falla och gränser öppnas och missionärerna komma in i länder som varit stängda för predikandet av evangeliet i många år.

Den 30 mars 1989,när den första gruppen på åtta missionärer gick över gränsen till Östtyskland för att arbeta i ”DDR-missionen Dresden ”, kunde ingen föreställa sig att den här gränsen inom några månader inte längre skulle finnas och att andra länder i ”östblocket ” skulle öppnas för missionärsarbete.

Dessa historiska dagar bör aldrig glömmas bort.

När Alma predikade för kyrkans medlemmar i Zarahemla påminde han dem om att deras fäder, genom Guds barmhärtighet och makt, först hade befriats ur kung Noahs händer och senare från fångenskap under lamaniterna. (Alma 5:1 –5)

Han betonar sina ord genom att påminna folket om de stora händelserna vid deras befrielse och ställer den viktiga frågan: ”Haven I med tillräcklig tydlighet ihågkommit [detta ]?”

I Mormons bok läser vi: ”Nu frågar jag eder, mina bröder, I som tillhören denna kyrka, om I haven tillräckligt klart bibehållit edra fäders fångenskap i minnet? Eller haven I med tillräcklig tydlighet ihågkommit Guds barmhärtighet och långmodighet mot dem? Haven I vidare klart bibehållit i minnet, att han har frälst deras själar från helvetet?” (Alma 5:6)

De heliga skrifterna visar oss att människorna var snara att glömma det goda som Herren hade gjort för dem. Vi läser alltså i Bibeln och i Mormons bok att Herrens folk ofta inte tillräckligt bevarade i minnet sin Guds välsignelser och glömde honom. Israeliternas dans kring guldkalven när Mose kom ner från Sinai berg är ett exempel på detta. (2 Mos 32:19)

Mormons bok berättar att Nephi behövde påminna sina bröder Laman och Lemuel om detta när de var upproriska, ville avbryta sin färd och återvända till Jerusalem, genom att fråga dem: ”Huru kommer det sig, att I haven förgätit, att I haven sett en Herrens ängel? Ja, huru kommer det sig, att I haven förgätit de stora ting, som Herren gjorde för oss, när han befriade oss ur Labans hand, så att vi kunde hämta uppteckningarna?” (1 Nephi 7:10 –11)

På liknande sätt måste vi fråga oss själva: ”Har jag tillräckligt tydligt kommit ihåg det goda som Herren har gjort mot mig? Har jag uttryckt min kärlek och tacksamhet till honom tillräckligt?”

När vi tar del av sakramentet äter vi brödet till minne av Frälsarens kropp och betygar att vi är villiga att alltid minnas honom, så att vi må ha hans ande hos oss. Vi dricker vattnet till minne av hans blod och betygar att vi alltid minns honom, så att vi må ha hans ande hos oss. Under denna heliga förrättning kan vi intensivt, allvarligt och ödmjukt tänka på om vi har tillräckligt klart hållit i minnet vad Guds Sons försoning innebär för oss personligen och hur högt priset var som Frälsaren betalade för var och en av oss.

Frälsaren själv ger oss insikt om sitt lidande när han, i en uppenbarelse given till Martin Harris genom profeten Joseph Smith 1830,tillkännager: ”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida, men om de icke vilja omvända sig, måste de lida som jag. Detta lidande gjorde, att jag, Gud, den störste av alla, skalv av smärta och blödde ur varje por samt led till både kropp och själ och önskade, att jag icke skulle få tömma den bittra kalken och rygga. Dock, ära vare Fadern! Jag tömde den och fullbordade mina förberedelser för människornas barn.” (L&F 19:16 –19)

Under denna jultid, när vi kommer ihåg Frälsarens födelse och tänker på vår himmelske Faders stora kärlek i att sända sin enfödde Son till världen, så att vi kan frälsas från död och synd om vi omvänder oss, då fylls vårt hjärta av djup tacksamhet. På samma sätt är vi också tacksamma för den obeskrivliga kärlek Frälsaren visade oss genom sin försoning.

År 1830 förkunnade Herren för bröderna John och Peter Whitmer genom profeten Joseph Smith vad som skulle vara av största värde för dem. Han sade: ”Och se, nu säger
jag dig, att det som kommer att bliva av största värde för dig är att predika omvändelse för detta folk, så att du må föra själar till mig, att du tillsammans med dem måtte njuta vilan i
min Faders rike.” (L&F 15:6;16:6)

Vi kan uttrycka vår kärlek och tacksamhet till Herren på samma sätt. President David O McKay sade: ”Sann kristendom är kärlek i handling. Det finns inget bättre sätt att visa kärlek till Gud än att visa osjälvisk kärlek till våra medmänniskor. Detta är missionsarbetets anda.” (Predika mitt evangelium ,s 13; se också Kyrkans presidenters lärdomar: David O McKay ,s 182.)

President Gordon B Hinckley, vår levande profet, har förkunnat: ”Vi är här för att hjälpa vår Fader med hans verk och hans härlighet, ‘att åvägabringa odödlighet och evigt liv för människan ’.(Moses 1:39) Er förpliktelse är lika allvarlig inom ert ansvar, som min förpliktelse är inom mitt område.” (Nordstjärnan ,jul 1995, s 72) ”Må det odlas i varje medlems hjärta ett medvetande om hans möjlighet att föra andra till kunskap om sanningen. Må han arbeta på detta. Må han be innerligt om det.” (Liahona, jul 1999,s 120)

Låt oss, inte bara under den här jultiden, vara beslutna att alltid tydligt komma ihåg de underbara välsignelser vi har fått tack vare Jesu Kristi evangelium. Eftersom vi denna månad också firar 200-årsminnet av Joseph Smiths födelse, återställelsens profet, kan vi uttrycka vår kärlek och tacksamhet till vår himmelske Fader och hans älskade Son genom att bära vårt vittnesbörd för andra om det återställda evangeliet.

Jag är tacksam för den stora gåva vår Fader har gett oss genom att sända sin älskade son. Jag vet att han är Messias. Jag vet att han lever, att det enbart är genom honom som vi kan nå frälsning.