För hans lamm på bete

Frälsaren lärde Petrus och sina andra apostlar och lärjungar varför och hur
de skulle ge näring åt andra. Ni minns att i den bibliska berättelsen gav han dem först mat innan han undervisade dem. Han hade blivit korsfäst och sedan uppstått. Hans tjänare hade begett sig till Galileen. De hade fiskat hela natten men inte fått något. När de närmade sig stranden i gryningen kände de först inte igen honom. Han ropade till dem och berättade var de skulle kasta ut sina nät, och när de gjorde som han hade sagt fylldes näten. De skyndade till honom på stranden.

De fann en glödhög på vilken fisk och bröd tillagades. Jag har ofta undrat vem som tände elden, fångade fisken och tillagade måltiden, men det var Mästaren som förberedde sina lärjungar på att livnäras av mer än fisk och bröd. Han lät dem äta först. Och sedan undervisade han dem om andlig
föda. Och han gav dem en befallning som fortfarande gäller var och en av oss.

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son,
älskar du mig mer än dessa?’ Han svarade: ’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade till honom: ’För mina lamm på bete.’” (Joh 21:15)

Vårt förbund att ge näring
Guds heliga har alltid varit under förbund att ge andlig näring åt varandra, särskilt åt dem som är nya i evangeliet.

Vi är välsignade att leva i en tid då en stor ökning av förmågan att ge näring åt nya medlemmar i kyrkan måste, och därför kommer att, utgjutas över de trofasta heliga.

Denna kraft har getts förut bland Herrens folk. Detta är beskrivningen på vad Herrens folk en gång gjorde i en tid som återges i Mormons bok: ”De [blevo] räknade ... så att de skulle bliva ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att bevara dem på den rätta vägen och hålla dem oavlåtligen vakna till bön, förlitande sig allena på Kristi förtjänst, hans, som var deras tros upphovsman och fullkomliggörare.” (Moroni 6:4)

Vi har alla någon gång försökt ge näring åt en annan persons tro. De flesta av oss har känt andras omsorg om vår egen tro, och därigenom känt deras kärlek. Flera av oss har haft ett barn som tittat upp på oss och sagt: ”Vill du gå till kyrkan med mig?” eller ”Vill du be med mig?” Och vi har upplevt en del besvikelser. Någon vi älskar kanske inte har varit mottaglig för våra försök att ge hans eller hennes tro näring. Vi vet genom smärtsam erfarenhet att Gud respekterar sina barns val att inte låta sig näras. Ändå är detta en tid då vi kan känna förnyad optimism och förnyat
hopp om att vår förmåga att ge näring kommer att öka.

Herren har genom sin levande profet sagt att han ska bevara den rika skörden av nyomvända som går ner i dopets vatten. Och Herren kommer att göra det genom oss. Så vi kan förtrösta på att när vi gör enkla saker, sådana som även ett barn kan göra, får vi en större förmåga att ge näring åt en bräcklig tro.

Vi måste börja med vårt eget hjärta. Det vi önskar av hela vårt hjärta avgör till stor del om vi kan göra anspråk på vår rätt till den Helige Andens sällskap, utan vilken det inte går att ge någon andlig näring. Vi kan börja
idag med att försöka se dem som vi ska ge näring så som vår himmelske Fader ser dem och på det sättet känna något av det som han känner för dem.

Dessa nya medlemmar i kyrkan är hans barn. Han har känt dem och de har känt honom i den värld som föregick denna. Hans syfte och hans Sons, Herren Jesu Kristi syfte, är att få dem att återvända till honom och att ge dem evigt liv om de bara väljer det. Han har lett och bistått sina missionärer genom den Helige Anden till att finna och undervisa och döpa dem. Han lät sin Son betala priset för deras synder. Vår Fader och Frälsaren ser på dessa omvända som sina små lamm, köpta till ett pris som övergår vårt förstånd.

En jordisk förälder kanske i någon mån förstår hur en kärleksfull himmelske Fader känner. När våra barn uppnår åldern när de måste lämna vår omedelbara omsorg, bekymrar vi oss för deras säkerhet och oroar oss för att de som ska hjälpa dem kanske misslyckas. Vi kan åtminstone känna något av Faderns och Sonens kärlek till nya medlemmar i kyrkan och det förtroende de ålagt oss att ge näring.

Vårt beroende av Anden
Sådana känslor i vårt hjärta för nya medlemmar räcker långt för att kvalificera oss för Andens hjälp och sålunda för att övervinna den rädsla som kan hindra oss från vårt heliga ansvar. Vi gör klokt i att oroa oss
för att vår egen förmåga inte ska räcka till för att uppfylla befallningen vi fått att ge näring åt andras tro. Vår egen förmåga, hur stor den än är, räcker inte. Men denna realistiska syn på våra begränsningar skapar en
ödmjukhet som kan leda till beroende av Anden och därmed ge kraft.

Brigham Young (1801–1877) sade att vi skulle vara modiga trots våra svagheter: ”Om en talare, då han talar till en församling, inte kan yttra mer än ett halvdussin klumpigt formulerade meningar, är dessa få brutna meningar av större värde, om hans hjärta är rent inför Gud, än den största vältalighet utan Herrens ande, och av större verkligt värde i Guds, änglars och alla goda människors ögon. Om en persons ord, då han ber, är få och klumpigt uttryckta, är den bönen till större nytta, om hans hjärta är rent inför Gud, än vältaligheten från en Cicero [romersk talare under första århundradet e Kr]. Vad bryr sig väl Herren, allas vår Fader, om vårt sätt att uttrycka oss? Ett okonstlat, uppriktigt hjärta har större kraft inför Herren än all pompa, högmod, prakt och vältalighet som människor uppvisar. Då han ser ett hjärta fyllt av uppriktighet, redbarhet och barnets oförställdhet, ser han något som består för evigt — ’Detta är mitt rikes anda, den anda som jag har gett till mina barn.’”1

Ett barn kan göra det som ger oss kraft att ge näring åt andras tro. Barn kan inbjuda en nyomvänd att följa med dem till ett möte. Barn kan le och hälsa på nya medlemmar som kommer till kyrkan eller är med på en lektion. Det kan vi också. Och när vi gör det kommer den Helige Anden att vara vår ledsagare. Rädslan för att inte veta vad vi ska säga och att bli avvisade tas bort från oss. Nykomlingen blir inte som en främling för oss. Och den Helige Anden börjar ge dem näring innan vi ens har talat om evangeliets sanningar.

Det krävs ingen kallelse utom den att vara medlem för att ge näring genom att visa vänlighet. De av oss som inte blivit kallade att undervisa eller predika kan ge näring med Guds goda ord om vi förbereder oss för det. Vi kan göra det varje gång vi talar med en ny medlem och varje gång vi deltar i en klassdiskussion. Vi behöver hjälp från Anden för att säga orden som ger näring och styrka.

Två nycklar till att få hjälp
Det finns två viktiga nycklar till hur vi kan inbjuda Anden att ge oss vägledning om vilka ord vi ska säga när vi för andra till bete. Det är att dagligen studera skrifterna och att be i tro.

Den Helige Anden ger oss vägledning om vad vi ska säga om vi studerar och begrundar skrifterna varje dag. Skrifternas ord inbjuder den Helige Anden. Herren sade det så här: ”Sök icke efter att förkunna mitt ord utan sök först att erhålla mitt ord och sedan skall din tunga lossas. Då skall du få min Ande och mitt ord, ja, Guds kraft att övertyga människorna, om du önskar det.” (L&F 11:21) Med dagliga skriftstudier kan vi räkna med denna välsignelse även i vardagliga samtal eller i en klass när läraren ber oss svara på en fråga. Vi får uppleva den kraft som Herren utlovade: ”I skolen ej heller sörja i förväg för vad I skolen säga, utan samlen alltid livets ord i
edra hjärtan, så skall det givas eder i samma stund efter var och ens
mått.” (L&F 84:85)

Vi samlar inte Guds ord bara genom att läsa orden i skrifterna utan också
genom att studera dem. Vi kan få mer näring genom att begrunda några få ord, och låta den Helige Anden göra dem till skatter för oss, än genom att snabbt och ytligt läsa igenom hela kapitel i skrifterna.

Begrundan av skrifterna inbjuder den Helige Anden. Samma sak gäller dagliga enträgna böner. Om vi inte ber om det i bön lär han knappast komma, och utan vår begäran stannar han troligtvis inte kvar. ”Anden skall givas eder genom trons bön, och om I icke mottagen Anden, skolen I icke undervisa.” (L&F 42:14) När vi uppriktigt och ständigt vädjar om att få ha den Helige Andens sällskap, med det verkliga uppsåtet att ge näring åt vår Faders barn, medför detta med säkerhet välsignelser för oss och för dem som vi älskar och tjänar.

De Guds goda ord som vi måste ge näring med är evangeliets enkla lära. Vi behöver inte vara rädda för varken enkelhet eller upprepning. Herren själv beskrev hur denna lära tränger in i människors hjärtan för att ge
näring:

”Detta är min lära, och det är den lära, som Fadern har givit mig, och jag vittnar om Fadern och Fadern vittnar om mig, och den Helige Anden vittnar om Fadern och mig, och jag betygar, att Fadern befaller alla människor överallt att omvända sig och tro på mig.

Den som tror på mig och bliver döpt, han skall varda frälst, och de äro de, som skola ärva Guds rike.

Den som icke tror på mig och icke är döpt skall bliva fördömd.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder, att detta är min lära, och jag vittnar därom från Fadern och den som tror på mig tror även på Fadern. För honom skall Fadern vittna om mig, ty han skall besöka honom med eld och med den Helige Anden.” (3 Nephi 11:32–35)

Herren fortsatte med att beskriva dem som skulle få näring genom denna enkla lära och därigenom uthärda, de som skulle ärva det celestiala riket, som de som blir som ett barn. Det krävs ett barnasinne för att känna
Andens maningar, att hänge sig åt dessa befallningar och att lyda. Detta är vad som krävs för att få näring genom Guds goda ord.

Lammens bräcklighet
Och det är därför vi kan vara så optimistiska i vår uppgift att ge näring åt nya medlemmar i kyrkan. Oavsett hur mycket eller lite de kände till om läran, har de nyligen ödmjukt hängett sig åt dopets förrättning och mottagit rätten till den Helige Andens sällskap. Och därför kommer själva bräckligheten i deras tro, vilken får Frälsaren att tala om dem som lamm, i en tid när de har visat sig villiga att göra det som Frälsaren ber dem.

Om alla kraven på dem som nya medlemmar förklaras tydligt och med kärlek, om möjligheten att tjäna i kyrkan erbjuds på ett klokt sätt och deras prestationer i detta tjänande bedöms med kärlek och närs med tålmodig uppmuntran, så stärks de av den Helige Andens sällskap, och de får näring genom en kraft som övergår vår egen. När de uthärdar blir inte ens helvetets portar dem övermäktiga.

Brigham Young gav ett löfte om att deras styrka att hålla sig kvar skulle växa, när han sade: ”De som ödmjukar sig för Herren, och förbidar honom med hängivet hjärta och villig själ, erhåller litet i taget, rad på rad, bud på bud, litet här och litet där, ’då och då’, som [broder] John Taylor säger, tills de erhållit en viss mängd. Sedan måste de nära och vårda det som de fått, och göra det till sin ständiga ledsagare, uppmuntra varje god tanke, lära och princip och göra allt gott de kan, tills Herren efter en tid blir en källa i dem, uppvällande till evigt liv.”2

Detta är vad som avses i Moroni där det står: ”Förlitande sig allena på Kristi förtjänst, hans, som var deras tros upphovsman och fullkomliggörare.” (Moroni 6:4) Det var Frälsaren som gjorde det möjligt för oss att bli renade genom hans försoning och vår lydnad mot hans bud. Och det är Frälsaren som ger näring åt dem som i tro går ner i dopets vatten och får den Helige Andens gåva. När de alltid minns honom, och när de fortsätter att lyda likt ett barn, är det han som ser till att de alltid har hans Ande hos sig.

Ni och jag kan och kommer att genom små medel bli delaktiga i ett stort verk. Vi kommer att studera och be och tjäna för att bli berättigade till den Helige Andens sällskap. Vi kommer att se de nya medlemmarna som dyrbara, älskade barn till vår himmelske Fader, och vi kommer att ledas till att nära dem med kärlek, med möjligheter att tjäna och med Guds goda ord. Och då får vi i vår egen tid se det som den store missionären Ammon beskrev för sina missionärskamrater, alldeles som vi nu är kamrater till missionärer som verkar över hela världen:

”Se, fältet var moget och välsignade ären I, emedan I sänden lien och skördaden av alla krafter, ja, hela dagen arbetaden I, och sen nu på antalet av edra kärvar. De skola bliva insamlade i ladorna, så att de icke gå förlorade. Ja, de skola ej slås till marken av stormen på den yttersta
dagen, ej heller skola de bliva skingrade av virvelvindar, utan när stormen kommer, skola de vara samlade på ett ställe, så att stormen icke skall tränga igenom och nå dem,

ja, de skola ej heller bliva drivna av häftiga vindar dit fienden önskar föra dem. Ty se, de äro i skördens Herres hand, och de äro hans, och han skall uppväcka dem på den yttersta dagen.” (Alma 26:5–7)

Genom enkel lydnad kan vi hjälpa Herren att lägga lammen, hans lamm, i hans famn och föra dem i hans famn hem till deras Fader och vår Fader. Jag vet att Gud utgjuter himmelens krafter över oss när vi hjälper till att bevara denna heliga skörd av själar.

SLUTNOTER

1. Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young (1997), s 149.
2. ”Discourse”, Deseret News, 25 mar 1857, s 21.

FÖRSLAG TILL HEMLÄRARE
Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

1. När en familjemedlem har läst budskapets tre första stycken frågar du familjen: Varför tror ni att Herren gav mat åt sina lärjungar innan han undervisade dem? Hur kan vi stärka nya medlemmar i vår församling (eller gren)?
2. Samtala med familjemedlemmarna om några evangelielärdomar som, om de följs, skulle välsigna personer som de känner. Diskutera hur de kan berätta om eller understryka lärdomarna för dessa personer.
3. Om familjen du besöker har barn kan du visa en bild av ett lamm. Fråga: ”Varför behöver man vakta och ta hand om lamm?” Säg att människor ibland behöver hjälp precis som lammen. Att berätta om evangeliet, vara en vän eller hjälpa andra igenom svårigheter liknar det som en god herde gör för sina får. Gör upp en plan för att hjälpa en granne, vän eller familjemedlem genom en enkel tjänandegärning.