Familjs tro kommer från ett arv av uppoffringar

Första gången äldste Erich Kopischke kom till Prenzlau gren som den nye presidenten för Tysklandmissionen Berlin för omkring fyra år sedan, var han så lik sin farfar som bodde där som ung att gamla medlemmar gemensamt utbrast: "Erich är tillbaka." När det gäller släktdrag har äldste Kopischke, som bär sin farfars namn, inte fallit långt från trädet. Och när det gäller andliga släktdrag så för han det rika släktarvet vidare.

"Jag har sett mina föräldrar offra allt för sin tro", sade han. "De var alltid ett stort exempel. Deras tro och uppoffringar hade stort inflytande på oss som barn."

Den 31 mars kallades äldste Kopischke, vid femtio års ålder, till de sjuttios första kvorum efter att ha verkat några månader som områdessjuttio i Tyskland sedan han blivit avlöst som missionspresident.

Äldste Kopischke var ännu inte född när hans föräldrar år 1956 insåg att livet i det kommunistiska Östtyskland aldrig skulle tillåta dem att utöva sin tro till fullo. De ansåg att de på något sätt måste ta sig över gränsen till Västtyskland.

Tron har varit en del av hans föräldrars liv sedan de slöt sig till kyrkan under andra världskriget. Äldste Kopischkes far var tio år gammal när en granne bjöd med honom till Söndagsskolan i Stettin, en stad som nu tillhör Polen.

Hans fars intresse för kyrkan väckte äldste Kopischkes farföräldrars nyfikenhet. De började undersöka kyrkan och blev snart medlemmar, tillsammans med äldste Kopischkes faster.

Många år senare, när hans far skulle tjänstgöra som militär, lovade han en vacker ung kvinna att om hon blev medlem i kyrkan så skulle de gifta sig när han kom tillbaka. Därmed lämnade han uppgiften att undervisa hans blivande brud till sin mor.

När det unga paret Kopischke hade gift sig insåg de att deras önskan att dyrka Gud i religiös frihet var större än rädslan att skjutas till döds eller fängslas för att de försökte fly från Östtyskland.

Äldste Kopischkes mor var gravid i sjunde månaden med honom, men de fattade mod och trots att de inte hade de nödvändiga tillstånden för att lämna landet gick de ombord på ett tåg som skulle ta dem till Västtyskland. Deras enda hopp om att kunna fly var tilltron till Herren.
När tåget stannade vid gränsen till Västtyskland hörde de fruktansvärda rop på hjälp när vakter arresterade personer som saknade tillstånd.
De såg hur en beväpnad vakt kom gående mot deras kupé. Just när vakten skulle öppna dörren tittade han bort som om han blev distraherad. Sedan gick han. Kupéerna på båda sidor om deras kupé kontrollerades, men ingen lade märke till just dem, så de kunde fly.
De bosatte sig i Elmshorn, en stad norr om Hamburg nära gränsen mot Danmark. Äldste Kopischke föddes där. Som flykting fick hans far ta enklare arbeten. Familjen levde enkelt men var rik i fråga om tro. Under årens lopp gick alla pojkarna ut som missionär och alla barnen gifte sig i templet.

Flera år senare, när äldste Kopischke hade återvänt från Tysklandmissionen München, fanns det en 18-årig ung kvinna som hette Christiane i staven som var intresserad av att få veta vad som hade hänt med den unge mannen som alltid blev åksjuk under deras ungdomsresor till templet.

Hon imponerades av de första intrycken av honom men det var inte förrän efter några månader, när han var klar med sin militärtjänstgöring och hade kallats som rådgivare i biskopsrådet, som hon lade märke till hans hängivenhet mot Herren.

"Vilken underbar man", tänkte hon. De blev mer bekanta under olika aktiviteter för unga ensamstående vuxna. De gifte sig den 18 december 1978 i templet i Bern.

Därefter följde under flera år ett förvirrat mönster av flyttande över landet. Först till Hannover, sedan till Nürnberg, därefter till München, och så till Berlin där han verkade som missionspresident.

Varje ny upplevelse gav dem möjlighet att dela med sig av sitt vittnesbörd och sina talanger på sådana sätt som stärkte kyrkan, både i fråga om medlemsantal och aktivering.

I Stadthagen, nära Hannover, kom de samman med andra unga par för att organisera aktiviteter som skulle hjälpa nya medlemmar att förbli aktiva och främja aktivering. Återvända missionärer gifte sig och bodde i församlingen.

Under den tiden ökade medlemsantalet i församlingen från 60 aktiva medlemmar till 160. Äldste Kopischke kunde komma hem från arbetet och finna att hans hustru hade bjudit in ännu en granne på middag tillsammans med missionärerna.

I Nürnberg blev äldste Kopischke stavspresident när den amerikanska militärstaven kombinerades med det tysktalande Nürnbergdistriktet.
"Allt gjordes på två språk", säger han. "Trots språkbarriären lärde vi oss att älska varandra. Båda kulturerna lärde av varandra. Vi ansträngde oss för att förstå varandra, som när en tysk president för Unga kvinnor verkade tillsammans med en amerikansk rådgivare. Det var inte lätt. En del var generade över att prata. Men vi smälte samman och såg stor framgång."

Det fanns en tid då deras pojkar grät för att de skulle flytta till ännu en ny stad. Nu är det ett sätt att leva. Äldste Kopischke följer bara mönstret som hans föräldrar och farföräldrar formade genom att flytta och offra för rikets sak. I denna process har han och hans familj "funnit glädjen som uppoffringar ger".