Tiden som våra förfäder talat om är här för oss som lever nu, i
början av 2000-talet. Detta är en tid för uppfyllelse av profetior,
och jag är tacksam, liksom ni är, för att jag får vara en del av
detta mäktiga, underbara verk som har gott inflytande på så många
människor i så stora delar av världen.
Denna tillväxt är inte en seger för människan, den är ett bevis på
Guds kraft. Jag hoppas att vi aldrig känner oss stolta eller
skrytsamma över den. Jag ber att vi alltid ska vara ödmjuka och
tacksamma.
Frukterna av den första synen
Detta verk inleddes med en högst anmärkningsvärd manifestation, då
Fadern och Sonen en vårmorgon år 1820 visade sig för pojken Joseph
Smith. Allt gott som vi ser i kyrkan idag är frukten av detta
uppseendeväckande besök. Ett vittnesbörd om detta har berört
miljontals hjärtan i många länder. Jag ger er även mitt eget
vittnesbörd, som jag erhållit genom Anden, om att profetens
beskrivning av denna underbara händelse är sann, att hans samtal
med Gud den evige Fadern och den uppståndne Herren Jesus Kristus
vid detta tillfälle var lika verkligt, personligt och förtroligt
som han beskrev. Jag höjer rösten för att vittna om att Joseph var
en profet, och att det verk som han var behjälplig till att föra
fram är Guds verk.
Jag har kommit att uppskatta ett sammandrag som en av profetens
medarbetare sammanställde av Joseph Smiths verk och en redogörelse
för vår skyldighet att få hans verk att fortskrida. Orden, som i
sin skönhet framstår som poesi, skrevs av äldste Parley P Pratt i
de tolv apostlarnas kvorum 1845, mindre än ett år efter Josephs
död:
”Han har organiserat Guds rike. -
Vi skall utvidga dess välde.
Han har återställt evangeliets fullhet. -
Vi skall sprida ut det över världen ...
Han har tänt gryningen för härlighetens dag. -
Vi skall få den att stråla i all sin glans.
Han var ’en av de små’ och blev talrik.
Vi är små och skall bli ett stort folk.
Kort sagt, han rev loss stenen ... vi skall få
den att bli ett stort berg, som uppfyller hela
jorden.”1
Vi ser denna dröm gå i uppfyllelse bit för bit. Jag hoppas vi ska
förbli trofasta till det heliga förtroende vi fått att bygga upp
hans rike. Vår ansträngning innebär säkert lidanden och motgångar.
Vi kan förvänta oss motstånd, både det direkta och det mer
utstuderade.
Vårt bästa försvar
När verket går framåt kan vi vänta oss att motståndarens
ansträngningar att hindra det ökar. Vi försvarar oss bäst på ett
stillsamt sätt genom att lyda de lärdomar vi fått av dem vi
understött som Guds profeter.
Profeten Joseph Smith gav oss instruktioner som är tillämpbara på
den situation vi befinner oss i. Han sade: ”Gå ut i all ödmjukhet,
var lugna, och undervisa om Jesus Kristus och hans korsfästelse.
Strid inte med andra för deras tros skull, eller på grund av deras
religion, utan håll en rak och stadig kurs. Detta är sagt som en
befallning, och alla som inte åtlyder den kommer att nedkalla
förföljelser över sina huvuden, medan de som lyder befallningen
alltid skall vara fyllda av den Helige Anden. Detta uttalar jag som
en profetia.”2
Jag skulle vilja ta några av orden i detta uttalande och skapa ett
tema för oss som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars
Heliga idag.
Jag ber att Herren ska inspirera oss att förstå visdomen i detta
råd från profeten: Strid inte med andra, utan håll en rak och
stadig kurs.
Håll en rak och stadig kurs
Vi lever i en tid med skiftande värderingar, en tid då normerna
förändras och då vilseledande program blossar upp på morgonen och
dör på kvällen. Vi ser det hos de styrande, vi ser det i den
offentliga och personliga moralen, vi ser det i människors hem, vi
ser det i kyrkorna, vi ser det också hos några av våra egna
medlemmar som förirrat sig bort på grund av människors
spetsfundigheter.
Överallt ser vi människor som famlar sig fram som i mörker, som
kastar bort traditioner som gav styrka åt vårt samhälle, och som
ändå inte finner en ny stjärna som kan leda dem rätt.
Jag minns den moraliska styrka som en japansk regeringsämbetsman
hade som talade under invigningen av kyrkans paviljong vid
världsutställningen 1970 i Japan. Han berömde varmt kyrkan för dess
deltagande i utställningen och beklagade det avtagande inflytandet
av religion i människornas liv i hans egen nation, med åtföljande
förfall av normer och ideal.
Det verkar vara så överallt. För en tid sedan läste jag en
tankeväckande artikel av Barbara Tuchman, en historiker som vunnit
Pulitzerpriset. Hon sade: ”Om det finns något utmärkande för dagens
ledare, så är det att det finns så många — hundratals listiga
ledare — som är redo och ivriga att leda invånarna. De springer
runt och samlar in allmänna åsikter och försöker vinna gehör hos så
många som möjligt. Vi ser dem emellertid inte, vilket är mycket
märkbart, stanna upp och säga: ’Detta är min uppfattning. Det här
tänker jag göra och det här tänker jag inte göra. Så här kan man
bete sig enligt mina normer och så där beter man sig inte. Detta är
förträffligt och detta är skräp.’ Ledarna avsäger sig moraliskt
ledarskap i den bemärkelsen att de har en allmän ovilja att säga
vad de står för.”
Hon fortsatte: ”Av alla problem som vårt stackars ... samhälle får
ärva, är bristen på normer enligt min mening det största problemet
och det har gett upphov till så mycket av vår oro och förvirring.
Vi är inte tillräckligt säkra på oss själva för att göra anspråk på
dem, hålla fast vid dem, och om det skulle behövas, om det gäller
personer med maktposition, beivra dem. Vi tycks ha drabbats av en
allmän och undergrävande motvilja mot att ta ställning för några
värderingar, oavsett om det gäller moral, uppträdande eller
estetik.”3
Även om normerna i allmänhet sviktar, finns det inga ursäkter om vi
som tillhör kyrkan vacklar på samma sätt. Vi har normer — fasta,
beprövade och effektiva. Vi går framåt i den utsträckning vi
iakttar dessa normer. Vi hindrar vår egen utveckling och skämmer ut
Herrens verk när vi åsidosätter dem. Vi har fått dessa normer av
honom. Några kanske verkar lite föråldrade i vårt samhälle, men
detta gör dem inte mindre giltiga, inte heller förminskar det
värdet av dem när de tillämpas. Hur skarpsinnigt människan än kan
resonera, hur bra och hur rimligt det än kan låta, kan det inte
ersätta det som Gud i sin visdom förkunnat.
En gång hörde jag Hans Kindt, den kloke stavspatriarken i Milwaukee
norra stav i Wisconsin, säga: ”Gud är inte någon celestial
politiker som vill ha våra röster. I stället måste vi finna Gud,
och vi måste lyda Gud.”
Det fina är att lydnad för med sig lycka. Den ger frid, den ger
tillväxt — allt detta erhåller den enskilde — och hans eller hennes
goda exempel inger respekt för den institution som de är en del
av.
Ingen anledning att strida
Vi behöver aldrig stöta oss med vår omgivning för att vi håller
fast vid dessa gudomligt givna normer. Det behöver inte uppstå
några stridigheter. Om vi håller en rak och stadig kurs kommer vårt
föredöme att bli det effektivaste argumentet vi någonsin kunnat
framföra för det goda i den sak vi gemensamt arbetar för.
Herren har gett oss råd och befallningar om så många saker, att det
aldrig behöver uppstå någon tveksamhet hos en medlem i denna kyrka.
Han har satt upp riktlinjer för oss när det gäller vår personliga
dygd, grannsämja, lydnad mot lagen, plikttrohet mot regeringen,
sabbatsdagens helgande, måttlighet och avhållsamhet från sprit och
tobak, betalning av tionde och offergåvor, vård om de fattiga, hem-
och familjeliv, spridandet av evangeliet, för att bara nämna några
av dem.
Det behöver inte bli några diskussioner eller stridigheter om någon
av dem. Det finns inget effektivare sätt att främja detta verk än
genom att hålla en rak och stadig kurs när vi tillämpar vår
religion i vårt liv. Det finns kanske de som försöker leda bort oss
genom frestelser. Det finns kanske de som försöker förfölja oss.
Andra kanske nedvärderar oss. Vi kanske blir förnedrade. Någon
kanske smädar oss. Vi blir kanske utsatta för världens
åtlöje.
Det finns personer, både inom kyrkan och utanför, som skulle vilja
tvinga oss att ändra vår åsikt om en del saker, som om det anstår
oss att orättmätigt ikläda oss den myndighet som endast tillhör
Gud.
Vi önskar inte gräla med andra. Vi undervisar om ett fridens
evangelium. Vi kan emellertid inte överge Herrens ord som det
kommit till oss genom män som vi understött som profeter. Vi måste,
för att än en gång citera de bekräftande ord som Barbara Tuchman
rekommenderade, stanna upp och säga: ”Detta är min uppfattning. Det
här tänker jag göra och det här tänker jag inte göra. Så här kan
man bete sig enligt mina normer och så där beter man sig
inte.”
Kanske kommer det tider då vi känner oss modfällda och mycket
oroliga. Förvisso kommer det dagar för oss var och en då vi måste
fatta beslut. Det har alltid varit så.
Pionjärernas exempel
Varje man och kvinna i denna kyrka känner till en del om det pris
som våra förfäder fick betala för sin tro. Jag blir alltid påmind
om detta närhelst jag läser berättelsen om Mary Goble Pay, min
hustrus farmor. Jag skulle vilja återge en del av denna berättelse
om en 13-årig flicka. Hon berättar om sin barndom i Brighton, denna
vackra stad på Englands sydkust, där Sussex mjuka, gröna kullar
sänker sig ned i havet.
Det var där som hennes familj blev döpt. Det blev naturligt för dem
att omvända sig eftersom Anden viskade till deras hjärtan att det
var sant. Det fanns emellertid kritiska släktingar och grannar och
till och med pöbelhopar som förlöjligade dem och uppretade andra
emot dem. Det krävdes mod, denna sällsynta egenskap som kallas
moraliskt mod, att stå för sin tro och försvara den, att bli döpta
och erkända som mormoner.
Familjen reste till Liverpool, där de tillsammans med omkring 900
andra steg ombord på segelfartyget Horizon.
När vinden tog tag i seglen sjöng de ”Farewell, My Native Land,
Farewell” (Farväl, mitt fosterland, farväl). Efter sex veckor till
havs — de hade då färdats samma sträcka som i dag tar sex timmar
med ett jetplan — landsteg de i Boston och färdades sedan med
ångloksdrivet tåg till Iowa City där de kunde skaffa den utrustning
de behövde.
De köpte två oxspann, ett par kor, en vagn och ett tält. De blev
anvisade att resa tillsammans med ett av handkärrekompanierna och
bistå dem under vägen.
I Iowa City drabbades de också av sin första tragedi. Deras yngsta
barn, knappt två år gammalt, dog av köld och utmattning och lades i
en grav som ingen av familjemedlemmarna någonsin skulle besöka
igen.
Jag skulle nu vilja låta er ta del av vad denna flicka på tretton
år sade, genom att återge ett stycke ur hennes berättelse:
”Vi färdades mellan 2,5 och 4 mil om dagen ... tills vi kom fram
till Plattefloden ... Vi hann ikapp handkärrekompanierna den dagen.
Vi såg hur de tog sig över floden. Stora isflak flöt längs floden.
Det var bistert kallt ... Vi gick tillbaka till lägret och höll
våra böner [och] ... sjöng ’Kom, kom Guds folk, ej kamp och möda
räds’. Jag undrade vad det var som fick min mor att gråta [samma
kväll] ... Morgonen därpå föddes min lillasyster. Det var den 23
september. Vi gav henne namnet Edith och hon levde i sex veckor och
dog ... [Hon] begravdes då vi sista gången tog oss över
Sweetwaterfloden.
[Det snöade kraftigt. Jag gick vilse i snön.] Mina fötter och ben
förfrös. [Männen] gned mig med snö. De satte ned mina fötter i en
spann med vatten. Det gjorde så hemskt ont ...
När vi kom fram till Devil’s Gate (Djävulsporten) var det bistert
kallt. Vi lämnade många av våra saker där ... Min bror James ...
var lika frisk som någonsin tidigare när han gick och lade sig [den
kvällen]. På morgonen var han död ...
Mina fötter var förfrusna, likaså min bror Edwins och min syster
Carolines ... Det fanns inget annat än snö [snö överallt och en
bister Wyoming-vind]. Vi kunde inte köra ner tältpinnarna ... Vi
visste inte vad det skulle bli av oss. [Sedan] en kväll kom en man
till vårt läger och berättade att ... Brigham Young hade skickat ut
män med oxspann som skulle hjälpa oss ... Vi sjöng sånger, några
dansade och andra grät ...
Min mor blev aldrig frisk ... Hon dog mellan Lilla och Stora berget
... Hon var 43 år gammal ...
Vi kom till Salt Lake City klockan nio på kvällen den 11 december
1856. Tre av fyra överlevande hade frostskador. Min mor låg död i
vagnen ...
Tidigt nästa morgon kom Brigham Young ... När han såg vårt
tillstånd — våra förfrusna fötter och vår döda mor — rullade tårar
nerför hans kinder ...
Doktorn amputerade mina tår ... Samtidigt klädde systrarna mor för
graven ... När de gjort i ordning mina fötter bar de oss ... för
att se vår mor för sista gången. Åh, hur stod vi ut? Hon begravdes
samma eftermiddag ...
[Jag har ofta tänkt på vad min mor sade innan vi lämnade England.]
’Polly, jag vill komma till Sion medan mina barn är små, så de kan
växa upp med Kristi evangelium, för jag vet att detta är den sanna
kyrkan.’”4
Som avslutning vill jag ställa denna fråga: Borde vi känna oss
förvånade om vi kallas att utstå litet kritik, att offra något
litet för vår tro, när våra förfäder fick betala ett så högt pris
för sin?
Låt oss hålla en rak och stadig kurs, gå framåt och bygga upp Guds
rike, utan att strida, utan att råka i dispyter, utan att stöta oss
med någon. Om problem uppstår, låt oss handskas med dem på ett
lugnt sätt. Låt oss övervinna det onda med det goda. Detta är Guds
verk. Det kommer att fortsätta ge kraft åt världen, ha en god
inverkan på oräkneliga tusentals hjärtan som tar emot sanningens
budskap. Det finns ingen kraft under himlen som kan stoppa
det.
Detta är min tro och detta är mitt vittnesbörd.
SLUTNOTER
- ”Proclamation”, Millennial Star, mar 1845, s 151–152.
- History of the Church, 2:431.
- ”The Missing Element—Moral Courage”, McCall’s, juni 1967, s 28.
- A Pioneer Story: Mary Goble Pay, 1856, Släkt- och kyrkohistoriska avdelningens arkiv, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, s 2–4, 10.