Då vi följer mannen från Galileen, Herren Jesus Kristus, kan vi
utöva ett gott personligt inflytande varhelst vi befinner oss, vad
vi än har för kallelse.
Mina kära syskon, både ni som sitter här och ni som samlats runtom
i världen, jag ber om ert stöd i böner och i tro när jag åtar mig
uppdraget och förmånen att få tala till er.
För mer än fyrtio år sedan när president David O McKay kallade mig
till de tolv apostlarnas kvorum, hälsade han mig varmt välkommen
med ett innerligt leende och en kärleksfull kram. Bland de heliga
råd han gav mig var orden: ”Det finns ett ansvar ingen kan undfly.
Det är den inverkan som vårt eget inflytande har.” De första
apostlarnas kallelse återspeglade Herrens inflytande. När han sökte
efter en man med tro, valde han honom inte ur mängden av
självrättfärdiga människor som stod att finna i synagogan. I
stället valde han honom bland fiskarna i Kapernaum. Petrus,
Andreas, Jakob och Johannes hörde kallelsen: ”Följ mig, så skall
jag göra er till människofiskare.”1 De följde honom. Simon,
tvivlaren, blev Petrus, trons apostel.
När Frälsaren skulle välja en missionär fylld med iver och kraft,
hittade han honom inte bland sina förespråkare utan bland sina
motståndare. Saulus från Tarsus – förföljaren – blev Paulus
missionären. Återlösaren valde ofullkomliga män till att predika om
vägen till fullkomlighet. Han gjorde det då, han gör det nu.
Han kallar er och mig till att tjäna honom här på jorden och sätter
oss i arbete med det han vill att vi ska uträtta. Förpliktelsen är
absolut. Det finns ingen samvetskonflikt.
Då vi följer mannen från Galileen, Herren Jesus Kristus, kan vi
utöva ett gott personligt inflytande varhelst vi befinner oss, vad
vi än har för kallelse.
Den uppgift vi fått kanske verkar obetydlig, onödig och
obemärkt.Somliga frestas kanske att undra:
”Fader, var skall jag tjäna i dag?”
Och min kärlek var varm och stor.
Då pekade han på en liten plats
och sade: ”Sköt om den åt mig.”
Jag svarade snabbt: ”O nej, inte den!
Där kunde ju aldrig någon se
om jag tjänade väl eller ej.
Nej, inte det lilla stället för mig!”
Och det ord han talte var inte strängt,
”Tjänar du dem eller mig?
Nasaret var en liten plats,
och likaså Galileen.”2
Familjen är en idealisk plats för undervisning. Den är också ett
laboratorium för inlärning. Familjens hemafton kan ge alla i
familjen tillfälle till andlig utveckling.
”Hemmet är grunden till ett rättfärdigt liv, och inget annat kan ta
dess plats eller fylla dess viktiga funktion.”3
Sådana sanningar har lärts av många av kyrkans
presidenter.
Det är i hemmet som fäder och mödrar kan lära sina barn att vara
förutseende. Om vi delar på arbetet och hjälper varandra formas ett
mönster för framtida familjer när barnen växer upp, gifter sig och
lämnar hemmet. Det man lärt sig i hemmet minns man längst.
President Gordon B Hinckley fortsätter att betona undvikandet av
onödiga skulder, det bedrägliga i att leva över sina tillgångar och
frestelsen att låta sina önskningar bli till tvingande behov.
Aposteln Paulus förmaning till sin älskade Timoteus innehåller ett
råd som gör det möjligt för vårt inflytande att finna gensvar hos
de människor vi umgås med: ”Var ett föredöme för de troende i ord
och gärning, i kärlek, trohet och renhet.”4
När jag var pojke bodde min familj i Sjätte-sjunde församlingen i
Pioneers stav. Folk flyttade ofta in i och ut ur församlingen,
vilket ledde till att vi lika ofta fick nya lärare i söndagsskolan.
Just som vi pojkar och flickor börjat lära känna en viss lärare och
börjat sätta värde på honom eller henne, kom söndagsskolans
president in i klassrummet och presenterade en ny lärare för oss.
Vi blev besvikna vilket ledde till att klassdisciplinen blev
lidande.
När blivande lärare hörde talas om det dåliga rykte just vår klass
hade, brukade de vänligt avböja kallelsen eller föreslå möjligheten
att få undervisa en annan klass där eleverna var mer hanterliga. Vi
njöt av vår nyfunna ställning och var fast beslutna att motsvara
den rädsla som lärarkåren hade för oss.
En söndagsmorgon följde en förtjusande ung dam med söndagsskolans
president in i vårt klassrum och presenterades för oss som en
lärare som hade bett om att få undervisa oss. Vi fick veta att hon
hade varit missionär och älskade ungdomar. Hon hette Lucy Gertsch.
Hon var vacker, lågmäld och intresserad av oss. Hon bad varje elev
presentera sig och sedan ställde hon frågor för att få förståelse
och en inblick i allas bakgrund. Hon berättade för oss om sin egen
barndom i Midway i Utah, och när hon beskrev den vackra dalen,
gjorde hon dess skönhet levande och vi ville åka och titta på de
gröna ängar hon älskade så mycket.
När Lucy undervisade fick skrifterna liv. Vi blev personligt
bekanta med Samuel, David, Jakob, Nephi, Joseph Smith och Herren
Jesus Kristus. Vår kunskap om evangeliet växte. Vårt uppträdande
förbättrades. Vår kärlek till Lucy Gertsch var gränslös.
Vi började ett projekt att spara pengar till en jättestor julfest.
Syster Gertsch förde noggranna anteckningar över våra växande
tillgångar. Som pojkar med god aptit omvandlade vi i fantasin
pengarna till tårtor, kakor, pajer och glass. Det skulle bli en
fantastisk fest. Aldrig tidigare hade någon av våra lärare
föreslagit en fest som skulle likna denna.
Sommaren övergick i höst. Hösten övergick i vinter. Det mål vi satt
upp för festen var nått. Klassen hade utvecklats. Det rådde en god
anda.
Ingen av oss kommer någonsin att glömma den grå morgon när vår
älskade lärare berättade för oss att en av våra klasskamraters mor
hade dött. Vi tänkte på våra egna mödrar och hur mycket de betydde
för oss. Vi kände oss uppriktigt ledsna över Billy Devenports stora
förlust.
Lektionen den söndagen handlade om den 35:e versen i kapitel 20 i
Apostlagärningarna: ”[Kom ihåg] de ord som Herren Jesus själv sade:
’Det är saligare att giva än att [få].’” I slutet av den väl
förberedda lektionen berättade Lucy Gertsch om Billys familjs
ekonomiska situation. Detta var under depressionen och det var ont
om pengar. Med glimten i ögat frågade hon: ”Skulle ni vilja följa
det som Herren lärde? Vad säger ni om att ta vår festkassa och som
klass överlämna den till familjen Devenport som bevis på vår
kärlek?” Beslutet var enhälligt. Vi räknade noggrant varje slant
och lade hela summan i ett stort kuvert. Vi köpte ett vackert kort
och skrev våra namn på det.
Denna enkla, vänliga handling svetsade oss samman. Vi lärde oss av
egen erfarenhet att det verkligen är saligare att ge än att
få.
Åren har gått. Det gamla kapellet är borta, ett offer för
industrialiseringen. De pojkar och flickor som undervisades, som
skrattade, som utvecklades under denna inspirerade lärares
vägledning, har aldrig glömt hennes kärlek eller hennes lektioner.
Hennes goda inflytande smittade av sig.
En generalauktoritet vars personliga inflytande gjorde sig gällande
vida omkring var president Spencer W Kimball. Han hade verkligen
ett positivt inflytande på oräkneliga människor.
När jag var biskop ringde telefonen en dag och den som ringde
presenterade sig som äldste Spencer W Kimball. Han sade: ”Biskop
Monson, i din församling finns det en husvagnspark och i en liten
husvagn där – i den allra minsta – bor en rar liten Navajo-änka som
heter Margaret Bird. Vill du be din Hjälpföreningspresident besöka
henne och inbjuda henne att komma till Hjälpföreningen och umgås
med systrarna.” Det gjorde vi. Margaret Bird kom och blev varmt
välkomnad.
Äldste Kimball ringde igen vid ett annat tillfälle. ”Biskop
Monson”, sade han, ”jag har fått veta att två samoanska pojkar bor
på ett hotell nere i stan. De kommer att hamna i svårigheter. Vill
du se till att de blir medlemmar i din församling?”
Vid midnatt fann jag dessa två pojkar. De satt på hotellets trappa
och spelade ukulele och sjöng. De blev medlemmar i vår församling.
Så småningom gifte de sig båda i templet och tjänade trofast. Deras
goda inflytande var vidsträckt.
När jag först kallades som biskop märkte jag att antalet
prenumerationer på Relief Society Magazine i Sixth- Seventh
församling var ringa. Under bön begrundade vi namnen på de personer
som vi kunde kalla som tidskriftsombud. Inspirationen sade att
Elizabeth Keachie skulle ges detta uppdrag. Som hennes biskop
frågade jag henne om hon ville utföra uppdraget. Hon svarade:
”Biskop Monson, ja, det vill jag.”
Elizabeth Keachie var av skotsk härkomst så när hon svarade: ”Det
vill jag”, visste man att hon menade det. Hon och hennes svägerska,
Helen Ivory, igen av dem längre än 150 cm, började gå runt i
församlingen, till hus efter hus, gata efter gata och kvarter efter
kvarter. Resultatet blev fenomenalt. Vi fick fler prenumeranter på
Relief Society Magazine än alla de andra enheterna i staven
tillsammans.
Jag gratulerade Elizabeth Keachie en söndagskväll och sade till
henne: ”Ditt uppdrag är slutfört.”
Hon svarade: ”Inte än, biskop Monson. Vi har två kvarter kvar
som vi inte har besökt.”
När hon berättade för mig vilka kvarter det gällde, sade jag:
”Syster Keachie, det bor ingen i de kvarteren. Det är bara
industrier där.”
”Det spelar ingen roll”, svarade hon. ”Det skulle kännas bättre om
Nell och jag gick dit och såg efter själva.”
En regnig dag gick hon och Nell genom de sista två kvarteren. I det
första kvarteret hittade hon inga bostadshus, inte heller i det
andra. Men hon och syster Ivory stannade vid en infart som var
lerig efter ett oväder nyligen. Syster Keachie spejade infarten in,
en 30 meter fram, den låg bredvid en verkstad, och hon lade märke
till ett garage. Men det var inget vanligt garage, för det fanns en
gardin för fönstret.
Hon vände sig till sin svägerska och sade: ”Nell, ska vi gå och
undersöka saken?”
De två goda systrarna gick därefter tio meter infarten fram till en
punkt där de kunde se hela garaget. Nu fick de syn på en dörr, som
inte gick att se från gatan, som hade sågats ut ur garagets
kortsida. De fick också syn på en skorsten som det kom rök
ur.
Elizabeth Keachie knackade på dörren. William Ringwood, 68 år,
öppnade. De berättade om hur viktigt det var att varje hem hade ett
exemplar av Relief Society Magazine. William Ringwood svarade: ”Det
är bäst att ni talar med min far.”
Då kom nittiofyraårige Charles W Ringwood till dörren och lyssnade
på deras budskap. Han prenumererade.
Elizabeth Keachie rapporterade till mig om att dessa två män fanns
i vår församling. När jag begärde deras matrikelkort från kyrkans
huvudkvarter, blev jag uppringd av matrikelavdelningen på
presiderande biskopsrådets kontor. Kontoristen sade: ”Är du säker
på att Charles W Ringwood bor i din församling?”
Jag svarade att det var jag, varpå hon berättade att hans
matrikelkort hade legat i mappen ”adress okänd” på presiderande
biskopsrådets kontor i sexton år.
På söndagsmorgonen tog Elizabeth Keachie och Nell Ivory med sig
Charles och William Ringwood till vårt prästadömsmöte. Det var
första gången de var i ett kapell på många år. Charles Ringwood var
den äldste diakon jag någonsin träffat. Hans son var den äldsta
manliga medlem utan något prästadöme som jag någonsin
träffat.
Jag fick tillfälle att ordinera broder Charles Ringwood till lärare
och sedan till präst och slutligen till äldste. Jag glömmer aldrig
intervjun med honom då han sökte en tempelrekommendation. Han gav
mig en silverdollar som han tog fram ur en gammal sliten skinnbörs
och sade: ”Det här är mitt fasteoffer.”
Jag sade: ”Broder Ringwood, du behöver inte betala något
fasteoffer. Du behöver pengarna själv.”
”Jag vill ha välsignelserna, inte pengarna”, svarade han.
Jag var den som fick följa med Charles Ringwood till Salt
Lake-templet och delta i begåvningssessionen tillsammans med
honom.
Några få månader senare avled Charles W Ringwood. Vid hans
begravning såg jag att hans släkt satt på första raden i
gravkapellet, men jag såg också två förtjusande damer sitta nästan
längst bak i kapellet, Elisabeth Keachie och Helen Ivory.
När jag såg på dessa två trofasta och hängivna kvinnor och tänkte
på deras goda inflytande, fylldes min själ av Herrens löfte: ”Jag,
Herren, är barmhärtig och nådig mot dem som frukta mig och fröjdar
mig över att ära dem som tjäna mig i rättfärdighet och sanning
intill änden. Deras belöning skall bliva stor och deras härlighet
evig.”5
Det finns en som är större än alla andra, vars personliga
inflytande omspänner kontinenterna, sträcker sig över haven och
genomtränger de sant troendes hjärtan. Han sonade människornas
synder.
Jag vittnar om att han undervisar om sanningen – men han är så
mycket mer än en lärare. Han är exemplet på det fullkomliga livet –
men han är så mycket mer än ett exempel. Han är den store läkaren –
men han är så mycket mer än en läkare. Han är bokstavligen världens
Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige, ja, den
uppståndne Herren, vilken förkunnade:
”Jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade, att han
skulle komma till världen … jag är världens ljus och liv.”6
”Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den
som blev slaktad. Jag är eder förespråkare hos Fadern.”7
Som hans vittne betygar jag att han lever! I hans heliga namn – ja,
Jesu Kristi, Frälsarens namn – amen.
SLUTNOTER
- Matteusevangeliet 4:19.
- Meade MacGuire: ”Father, Where Shall I Work Today?” i Best-Loved Poems of the LDS People, sammanst Jack M Lyon o a (1996), s 152.
- Brev från första presidentskapet 11 feb. 1999, citerat i Liahona dec. 1999, s 1.
- 1 Timoteusbrevet 4:12.
- L&F 76:5–6.
- 3 Nephi 11:10–11.
- L&F 110:4.