Livet ger oss alla prövningar som plågar oss liksom törnen, hagtorn, stickor eller en törnekrona. Vår Frälsare led, bärande en törnekrona. Ändå finns i livet även utsökt skönhet och väldoft - och en härlighetens krona.
Jag önskar jag bättre förstod alla de gudomliga avsikterna bakom kampen mot så många smärtsamma motgångar i livet. Lehi förklarade en orsak: för att vi ska uppskatta och njuta av godheten och sötman i världen.1
Adam fick veta att marken förbannats med törne och tistel för vår skull.2 Likaså är jordelivet ”förbannat” med världsliga frestelsers törnen och syndens stickor så att vi kan prövas och visa oss värdiga. Detta är nödvändigt för vår eviga utveckling. Aposteln Paulus förklarade: ”Och för att jag inte skall bli högmodig … har jag fått en törntagg i köttet.”3
Förnekandet av våra egna synder, vår egen själviskhet, våra egna svagheter är som en krona av törnen som hindrar oss från att komma ett steg längre upp i vår personliga tillväxt. Om vi förnekar att vi är syndare, hur kan vi då någonsin bli förlåtna? Hur kan Jesu försoning verka i vårt liv om det inte finns någon omvändelse? Om vi inte raskt avlägsnar syndens stickor och köttsliga frestelsers törnen, hur kan då Herren någonsin läka våra sår? Frälsaren sade: ”Bättren eder från edra synder samt bliven omvända, på det jag må kunna hela eder.”4
Det är mycket svårt för oss att be för dem som hatar oss, som förorättar oss och som förföljer oss. Men om vi inte tar detta viktiga extra steg, underlåter vi att ta bort vissa av de infekterande törnena i vår egen själ. Om vi visar förlåtelse, kärlek och förståelse för brister och svagheter hos hustrur, män, barn och bekanta, blir det mycket lättare att säga: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.”5
Jag uppmanar alla att sätta de törnen, stickor och tistlar vi möter i livet i det rätta perspektivet. Vi bör ta hand om dem, men sedan koncentrera oss på livets blommor, inte törnen.
Hur försiktigt vi än vandrar på livets stig, fastnar en del törnen, hagtorn och stickor på oss. När jag var pojke och skolan var slut för sommaren, gick vi till gården och tog av oss skorna. I en vecka eller två, när fötterna var ömma, blev minsta sten eller pinne smärtsam. Men alltefter som veckorna gick, hårdnade våra fotsulor så att de motstod nästan vad som helst på vägen utom tistlar, av vilka det tycktes finns mer än av något annat ogräs. Likadant är det med livet: medan vi tillväxer och mognar och håller oss nära honom som kröntes med törnen, tycks vår själ få större styrka att stå emot svårigheter, vår beslutsamhet hårdnar, vår vilja blir fastare och vår självdisciplin stärks och skyddar oss från världens ondska. Detta onda är emellertid så vanligt att vi alltid måste vandra de stigar som är mest fria från jordiska frestelsers tistlar.
Som barn var det en förtjusning i att vifta med tistelstjälkar och se fröna blåsa med vinden. Först senare förstod vi den inverkan som detta hade på vår egen och grannarnas trädgårdar. Många av oss tycker om att leka med elden endast för att senare finna att vi och andra sått fröet till vår egen olycka samt att vi också kan påverka vår nästas glädje.
Samvetets försvar
Det finns en försvarsmekanism som skiljer mellan gott och ont. Den
kallas samvetet. Det är andens naturliga försvar mot syndens
smärta, liksom smärtan i vår kropp är den naturliga reaktionen på
en skada - till och med en liten sticka. Samvetet stärks genom
användning. Paulus sade till hebréerna: ”Den fasta födan är till
för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att
skilja mellan gott och ont.”6 Ett känsligt samvete är ett tecken på
en frisk ande.
Hur tas törnen och stickor bort? Förmågan att ta bort törnen i vårt liv och i andras börjar hos oss själva. Moroni skriver att om vi förnekar oss all ogudaktighet, så är Kristi nåd nog för oss.7
Alltför ofta söker vi bandage för att täcka skulden hellre än att ta bort det törne som orsakar smärtan. Vi gör motstånd mot den tillfälliga smärtan när en sticka tas bort, trots att detta lindrar den långvariga smärtan hos ett infekterat sår! Alla vet att om törnen och stickor inte tas bort, så orsakar de sår som varar sig och inte vill läka.
För några år sedan hade en i vår familj en märklig hund som hette Ben. En vacker höstdag var några av oss ute och gick på ängarna. Ben sprang fram och tillbaka framför oss och sniffade på marken och viftade på svansen. Han njöt uppenbarligen. Efter en stund kom Ben linkande fram till sin herre, och med ett plågat uttryck i ögonen höll han upp ena framtassen. Mellan två av Bens tår satt en törntagg. Taggen togs försiktigt bort och Ben sprang iväg. Han varken linkade eller tycktes besvärad av smärta. Jag förundrades över att Ben instinktivt tycktes veta att taggen måste tas bort för att lindra smärtan och veta vart han skulle gå för att få den borttagen. Liksom Ben tycks vi instinktivt söka hjälp för de syndens törnen som plågar oss. Däremot söker vi inte alltid vår Herres hjälp, och många vet inte ens vem deras Herre är.
Vår Frälsares gåva
När Jesus misshandlades användes törnen:
”Därefter tog landshövdingens soldater Jesus med sig in i pretoriet
och samlade hela vaktstyrkan kring honom.
De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: ’Leve judarnas konung!’
Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet.”8
Den grymma handlingen var kanske ett försök att härma placerandet av en kejsares lagerkrans på huvudet. Han utstod törnekronans smärta som en del av den stora gåva han lovat att ge. Detta får en djupare innebörd när vi betänker att törnen var en symbol för Guds misshag då han förbannade jorden för Adams skull. Men genom att bära kronan förvandlade Jesus törnena till en symbol för hans härlighet. Som Emily Dickinson så passande beskriver det:
En krona som ingen söker
dock åstundad och förhärligad
av den högste av alla.9
Frälsaren känner ”enligt köttet” varje lidandes dimension. Det finns ingen skröplighet som han inte känner till. I sin vånda blev han bekant med alla de törnen, stickor och tistlar som kan plåga oss:
”Han skall gå ut och lida plågor, bedrövelse och frestelser av alla slag, och detta på det ordet skall uppfyllas, vilket säger: Han skall påtaga sig sitt folks plågor och sjukdomar.
Han skall påtaga sig döden, på det han må lossa dödens bojor, vilka fjättra hans folk. Han skall påtaga sig deras skröpligheter, på det hans inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt köttet må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter.”10
Allt som kan skada köttet och själen bör avlägsnas innan det blir varbildning. Men även om det blir sår och dessa blir plågsamma, kan de avlägsnas och den helande processen kan äga rum. Det är inte lätt att få bort stolthetens törnen, själviskhetens tistlar, jagets stickor eller lustans hagtorn. Men när infektionen botats, försvinner såren. Den här processen kallas omvändelse. Omvändelse och förlåtelse är bland försoningens främsta frukter.
I Roselândia i Brasilien, utanför den stora staden São Paulo, finns många hektar med vackra rosor. När man står på en liten kulle ovanför rosenodlingarna är aromen behaglig och skönheten upplivande. Törnena på buskarna finns där, men de förminskar på intet sätt njutningen av synen och doften. Jag vill uppmana alla att sätta in de törnen, stickor och tistlar vi möter i livet i det rätta perspektivet. Vi bör ta hand om dem, men sedan koncentrera oss på livets blommor, inte törnena. Vi bör njuta av doften och skönheten hos rosens och kaktusens blommor. För att njuta av blommornas ljuva arom behöver vi leva rättfärdiga och disciplinerade liv vari skrifterna, böner, rätt prioritering och rätt inställning införlivas med vårt liv. För kyrkans medlemmar skärps denna fokusering i våra tempel. Vi möter alla säkert en del av törnena, men de är bisaker jämfört med blommornas utsökta skönhet. Sade inte Frälsaren: ”På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar?”11
Följ honom
Den brittiske författaren Thomas Carlyle sade: ”Varje ädel krona
är, och skall på jorden evigt vara, en krona av törnen.”12 Det
gamla latinska sic transit gloria mundi betyder ”så förgår världens
härlighet”. Jordiska belöningar kan vara svåra frestelser. Men de
som är trofasta och är hängivna tjänare har fått löftet att de ska
”bliva krönta med ära och härlighet, odödlighet och evigt liv”.13
Alltså kan varken ära eller prövningar besegra de trofasta. Paulus
talar om en segerkrans som aldrig vissnar,14 och Jakob säger att de
trofasta ska få en ”livets krona”.15
Jag tror att jordiska kronor såsom makt, kärleken till pengar, upptagenhet med materiella ting och ära av människor är törnekronor eftersom de grundar sig på att få i stället för att ge. Alltså kan själviskheten göra det vi ser som en fin krona till en outhärdlig törnekrona.
Kristi kallelse till oss alla är: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.”16 Är det inte dags att vi börjar förneka oss själva, som Frälsaren rådde oss, och underkasta oss och behärska oss i stället för att skämma bort oss själva i en självisk liten värld med mottot ”jag gör som jag vill”? Frågan är inte så mycket vad vi kan göra, utan vad Gud kan göra genom oss. Paulus sade: ”Den som därför renar sig … blir ett kärl till heder, helgat, användbart för sin herre och förberett för allt gott arbete.”17
Att ta upp sitt kors och följa Frälsaren innebär alltid att ägna sig åt att tjäna andra. När jag gick i skolan var jag mycket fattig. Jag arbetade långa pass i en konservfabrik och plockade ångande heta burkar för 25 cent i timmen. Jag har förstått att själviskhet har mer att göra med vad vi känner för det vi äger än med hur mycket vi har. En fattig man kan vara självisk och en rik man givmild, men den som är helt upptagen med att skaffa mer får svårt att finna Gud. Jag har lärt mig att varje förmån åtföljs av ett ansvar - vanligtvis ansvaret att tjäna, att ge, att välsigna. Gud kan återkalla vilken förmån som helst, om den inte används enligt hans allsmäktiga vilja. Att följa uppmaningen att ge, att tjäna, att välsigna i trofasthet och hängivenhet är enda sättet att få njuta den härlighetens krona som de första apostlarna talade om. Det är det enda sättet på vilket livet ges en verklig mening. Vi kan då ta emot jordisk ära och hån med samma upphöjda lugn.
Jag avslutar med Hesekiels ord: ”Och du människobarn, … fastän du omges av tistlar och törnen och bor bland skorpioner. Frukta inte.”18 Må vi, i vår ständigt föränderliga värld, hela tiden hålla oss till det som inte förändras: bönen, tron, de frälsande förbunden, familjens kärlek och broderskapet. Genom att avlägsna syndens stickor och de världsliga frestelsernas törnen i vårt liv och genom att förneka oss själva och ta upp vårt kors och följa Frälsaren, kan vi förändra en törnekrona till en härlighetens krona. Jag betygar som en av hans enkla tjänare som kallats att vara hans särskilda vittnen, att han lever. Jag betygar ur djupet av min själ att vi är engagerade i hans heliga verk genom vilket vi, om vi är trofasta, kan krönas med ära, härlighet och evigt liv.
Slutnoter
- Se Andra Nephi 2:8–13.
- Se Första Moseboken 3:17–18.
- Andra Korintierbrevet 12:7.
- Tredje Nephi 9:13.
- Lukas 18:13.
- Hebreerbrevet 5:14.
- Se Moroni 10:32.
- Matteus 27:27–30.
- ”One crown that no one seeks”, The Complete Poems of Emily Dickinson, red Thomas H Johnson (1960), s 703–704.
- Alma 7:11–12.
- Matteus 7:16.
- Förr och nu (1912), s 173.
- L&F 75:5.
- Se Första Korintierbrevet 9:25.
- Jakobs brev 1:12.
- Matteus 16:24.
- Andra Timoteusbrevet 2:21.
- Hesekiel 2:6.