Tron på ett liv efter detta beskyddar oss inte från att uppleva sorgen i samband med att vi förlorar någon vi älskar men känslan av att vår separation inte är för alltid ger tröst. Denna övertygelse grundar sig i en tro på Jesu Kristi försoning och uppståndelse och att vi alla kan återvända till Gud.
Klockan är omställd till vintertid och kvällarna känns med ens ofantligt mörka. Då faller det sig naturligt att vi köper ljus och tändstickor och beger oss till någon av landets alla kyrkogårdar. Med frusna och lite fumliga fingrar försöker vi få tändstickan och veken i brand. Vi betraktar lågorna som kämpar i snålblåsten och hoppas att de ska få förbli brinnande.
Allhelgonadagen eller Alla själars dag är en gammal tradition med både keltiska och kristna rötter. Ända sedan 700-talet har den firats på höstkanten. Man trodde att de döda i slutet av sommaren återvände hem och därför tände man ljus och eldar för att hjälpa dem att visa vägen. I slutet av 1800-talet började vi så smått i Sverige att sätta ljus på nära och käras gravar och sedan sent 1900-tal tycks traditionen oss viktigare och mer uppmärksammad än någonsin tidigare.
Att vandra på vindlande kyrkogårdsgångar och betrakta de fladdrande lågorna kan vara makalöst vackert och stämningsfullt och väcker många tankar inom oss om liv och död. Då vi drabbats av döden på ett mer personligt plan blandas allt detta vackra med känslor av djup sorg och smärta.
Tron på ett liv efter detta beskyddar oss inte från att uppleva sorgen i samband med att vi förlorar någon vi älskar. Vi kan fortfarande sakna och önska att de var här. Precis här. Nära oss, där vi kan se dem, där vi kan höra både deras skratt och gråt och få höra när de uttrycker sina tankar. Bara vara tillsammans, dela allt som är viktigt och oviktigt. Att skiljas från någon skapar denna tomhet men samtidigt kan känslan av att vår separation inte är för alltid vara en tröst. Denna övertygelse grundar sig i en tro på Jesu Kristi försoning och uppståndelse och att vi alla kan återvända till Gud.
Kanske är det så att vi inte behöver tända ljus för att visa de döda vägen hem. Kanske behöver vi tända dem, för att minnet av våra nära och kära och övertygelsen om att de lever vidare kan leda oss hem.