Väldiga tekniska framsteg har gjorts under senaste århundradet, och medlemmar och vänner till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga över hela världen har njutit följderna av att generalkonferenserna blivit mer tillgängliga. I Europa har de som följt konferenserna inte alltid haft så lätt tillgång till sändningarna.
Norbert Meissner från Tyskland minns när generalkonferenserna sändes via telefon till kapellen. Han föräldrar tog med honom och hans två bröder till stavscentret i Nürnberg, där de stannade hela dagen. Han var tio år, och det var ”den allra tråkigaste tiden” för honom.
”Sändningen hade så dålig kvalité”, sa Meissner. ”Ljudet var som ett telefonsamtal, men inte digitalt. Det var analogt, med många störande biljud.”
Daryl Watson från Skottland minns generalkonferenserna på sena 1960-talet, när generalkonferensen sändes via telefon till kapellen.
”Min familj fick resa till kapellet i Edinburgh omkring fyra och en halv mil bort, för att lyssna på konferensen”, säger Watson.
En telefonarbetare fick sätta upp en särskild telefonlinje några dagar före konferensen och bryta förbindelsen igen efter konferensen. Watsons mor hade problem med den här metoden, särskilt när hon hade med små barn att göra.
”Ofta bröts förbindelsen bara, och man hörde ingenting på ett tag”, säger Watson.
Till sist ersattes telefonlinjen med en radioutsändning, medan de med en overheadprojektor visade bilder på den generalauktoritet som talade. Sedan tog det slut på 1970-talet, och stavarna fick videoband av konferensen, några veckor efter varje session. Särskilda sessioner schemalades när medlemmarna kunde närvara.
Dinis Adriano från Portugal minns hur han såg generalkonferenserna på video när han var i tonåren.
”Det var Bruce R. McConkies avskedstal” berättar Dinis. ”Det var på en lördagsaktivitet, och jag blev djupt berörd. Jag minns att jag lyssnade när äldste McConkie höll sitt kraftfulla tal. Jag förstod inte riktigt allt, men jag kände anden på ett sätt som jag aldrig tidigare känt.”
Dinis bror Paulo minns att han läste Liahona efter generalkonferensen. ”Det tog lång tid att få fram översättningen till portugisiska”, säger Paulo. ”Jag minns att jag skyndade slå upp mittuppslaget för att se om det var några större förändringar i kvorumen.”
När satellitutsändningarna började, förändrades Paulos upplevelse ”på ett speciellt sätt”.
”Att kunna se president Ezra Taft Benson och alla generalauktoriteterna var en unik upplevelse”, säger Paulo. Han minns också när de fick videobanden. ”När man idag ser tillbaka, låter det lustigt att behöva vänta i två eller tre månader för att få veta vad som sas på generalkonferensen.”
Hanno Luschin från Tyskland minns också satellitutsändningen. Han tog med sin familj till stavscentret var sjätte månad för att se konferensen och missade den aldrig. När tekniken utvecklades under 1990-talet kunde han och hans familj – som då bodde i England – justera den lilla parabolantennen på sitt hus och ta emot signalen från generalkonferensen.
”Det var alltid ett äventyr att låta en av mina söner försiktigt vrida parabolantennen överst på villan och själv kolla signalstyrkan på teven tills vi fick tydlig bild och ljud” säger Luschin.
När internet gjorde generalkonferensen än mer tillgänglig, började Luschin se generalkonferensen i direktsändning i hemmet. När han och hans familj flyttade kring i Europa blev sändningstiderna senare och senare, så att Luschin tittade tidigt på morgonen, ibland ända till fem på morgonen.
”Varenda minut var värd besväret” säger Luschin. Han påminner ofta sig själv om det förgångna, när det tog månader att överföra ett budskap till olika delar av världen.
”Vi är verkligen välsignade som har tillgång till de levande profeternas ord till ledning i dessa sista dagar.”