Ett särdrag som ofta tillskrivs sista dagars heliga är att de tar hand om sina egna. Detta ses i allmänhet som en komplimang, men det är bara halva berättelsen. Mormonerna ser också utåt. Samarbetet som förekommer bland mormonfolket utsträcks också till samhället och andra trosgrupper. Ett samhälle som stärker sig självt har mycket större kapacitet att hjälpa andra samhällen.
Ett exempel på denna utåtriktning ser man i Monterrey i Kalifornien där mormonförsamlingar under de senaste tre åren har gått samman med andra kristna församlingar för att ta hand om fattiga och behövande. De ger mat åt dem som inte kan skaffa mat själva och erbjuder tröst i svåra stunder. Denna gemenskap av kristna samfund planerar och organiserar tillfällen för troende att tjäna tillsammans. Liknande insatser görs på många platser utan stora åthävor eller fanfarer.
Vad är det då som ligger bakom mormonernas samhällsetik? I många avseenden strävar mormonsamhället efter den tidiga kristendomens mönster. Denna gemenskap av heliga jämförde sitt samarbete med ”Kristi kropp”. Liksom kroppens olika delar arbetar tillsammans, bidrar varje person till helheten. Så är det med de sista dagars heliga.
Det behöver inte vara en motsägelse, som Los Angeles Times nyligen fastslog, att mormontron både är ”rotad i oberoende och kommunitarism”. Värderingarna delat ansvar och hängivenhet hjälpte mormonpionjärerna att bygga bosättningar i gränslandet i väster. Personlig framgång tjänar inte den enskilde utan gör det möjligt för honom eller henne att bygga upp något större och bättre. Mormonernas verkliga berättelse är framgång i gemenskap.
För att utveckla ämnet, förklarade en skribent från The New Republic att den nutida mormonismen ”utgör vårt lands längsta experiment med kommunitarism. Den främjar etiken från pionjärtiden om att bära varandras bördor som har gått förlorad i det nutida Amerika.” En annan skribent från New York Times fastslog att ”det finns inget folk i Amerika som praktiserar denna vision om det goda samhället så mycket som de sista dagars heliga”.
Ett grundläggande antagande i mormongemenskapen är att det inte finns någon åtskillnad mellan dig och din granne. Din välfärd är förknippad med din grannes välfärd. Mormons bok betonar att ”varje människa bör högakta sin nästa som sig själv”. Och ens nästa är inte bara en annan medlem i kyrkan. Det innefattar alla i vårt umgänge med samhället. Sista dagars heliga tror att vi alla är en del av samma gudomliga familj. Våra relationer till andra runtomkring oss har varaktig betydelse. I mormonskriften står det: ”Samma sällskaplighet som finns bland oss här kommer att finnas ibland oss där [i evigheten], men den kommer att vara förenad med evig härlighet.” Himlen utgörs i grund och botten av relationer.
När sista dagars heliga döps, förpliktar de sig att ”bära varandras bördor” och ”sörja med dem som sörjer”. Att engagera sig i folks problem är inget hinder för att älska dem. Det gör det i stället möjligt att älska dem. Newsweek hade rätt insikt: ”Oavsett var mormonerna bor tillhör de ett nätverk av ömsesidig omtanke. Enligt mormonernas teologi är alla en präst av något slag, alla har bemyndigats att hjälpa andra på något sätt och bli hjälpt av andra. Det är ett modernt förbund som går ut på att ta hand om varandra.” Det är en tvåvägsförpliktelse som gör ett samhälle möjligt.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har ett antal program som uppmuntrar medlemmarna att tänka på sin nästa först. Mormonerna ger donationer till ett välfärdsprogram som drivs, administreras och genomförs av rika som fattiga. Alla bidrar till systemet. Och man behöver inte vara mormon för att delta. Oavsett om man har blivit sjuk, förlorat en familjeförsörjare eller inte kan hitta ett jobb, arbetar detta nätverk hårt med att få folk tillbaka på fötterna. Hemska saker händer alla, nära som fjärran. Dessutom erbjuder mormonvolontärer en hjälpande hand när katastrofer inträffar runtom i världen. Och på fortgående basis går servicemissionärer samman med lokala och internationella hjälporganisationer för att lindra fattigdom, förhindra sjukdomar och hjälpa rörelsehindrade.
Viktigare än formella program är kanske en kultur av spontant tjänande. Osjälviska handlingar i det tysta är vanliga bland sista dagars heliga: en mor och en dotter som organiserar nödpaket till orkandrabbade, pojkar som hjälper sin pappa att skotta snö från en änkas uppfart, en familj som tillsammans gör i ordning en sjuk grannes trädgård. En liten gärning efter en annan är hur ett trossamhälle utvecklar karaktärsvanor. En religion omfattar mycket — lära, ritualer, bud och mycket mer. Men i vårt rutinmässiga liv ber Gud oss att vara ”i era medmänniskors tjänst”.
Det är inte lätt att bygga upp en gemenskap. Liksom med alla andra mänskliga bedrifter kan det vara jobbigt och skrämmande. Det första som sista dagars heliga lär sig, förutom vördnaden och självrannsakan i det religiösa livet, är att religion är ett slags arbete. Kyrkan är inte en plats där man slår sig till ro i en trygghetszon. Man måste sträcka sig utåt. Eftersom kyrkan inte drivs av ett professionellt betalt prästerskap styr medlemmarna sig själva, under vägledning av lekmannaledare. Vuxna såväl som tonåringar och barn ber församlingsböner och håller tal och lektioner. Vanliga mammor och pappor leder ungdomsorganisationer och tjänandeprojekt. I denna verksamhet lär sig sista dagars heliga älska människorna de tjänar. Det är svårt att söka andlighet samtidigt som man undviker andra människor, med alla deras unika karaktärsdrag. Andlighet är i det stora hela sättet vi behandlar andra på.
I länder runtom i världen siktar mormonerna på att föra ut sina samhällsvärderingar och sin goda vilja till samhället i stort. De blir allt mer integrerade i sina grannskap och kommuner. Kyrkans president, Thomas S. Monson, har betonat ”ansvaret att vara delaktiga i vårt samhälle”. Du kan likaväl hitta en mormon din lokala hem- och skolaförening som i den lokala matbanken eller interreligiösa gruppen. Sista dagars heliga förenar sig med otaliga andra goda människor i världen för att försöka lösa de svåra problem vi alla ställs inför. Joseph Smith, kyrkans grundare, sammanfattar sin förhoppning: ”En man som är fylld av Guds kärlek är inte nöjd med att bara välsigna sin familj, utan sträcker sig ut till hela världen, mån om att välsigna hela den mänskliga rasen.”