Irlandsmissionärer träffas igen efter 30 år

Om du skulle få chansen att resa 30 år framåt i tiden, hur skulle ditt liv då se ut? Vad skulle vara lika och vad hade förändrats?

En grupp missionärer som arbetat tillsammans på Irland i slutet på 80-talet fick chansen att uppleva just detta. Inbjudan till återträffen löd ”Vad än din situation är idag, kom!” 

Bestående vänskap

För Cina ifrån Stockholm började återföreningen redan på flyget till USA där hon träffade en missionärskompis från Finland. De hade inte setts på 30 år.

Att bara få umgås var själva syftet med återträffen.

”Vissa kände man knappt igen. Att ens hitta varandra efter så många år hade varit ett pussel, tiden på Irland var långt före sociala medier. Men när vi väl sågs blev vi snabbt påminda om den vänskap vi kände”, säger Cina.

”Att få uppdateras på vart livet fört en var en härlig känsla!”, fortsätter Cina. ”Som unga var det just missionärslivet man hade gemensamt. Att få se och omfamna alla vänner nu, mitt i livet, var speciellt. Det fanns en så stor värme och kärlek”.

En tradition från Irlandsmissionen var att knäböja tillsammans i bön innan man avslutade ett möte. ”Så avslutades även denna kväll och det kändes verkligen kraftfullt, även om det var lite jobbigare att komma upp från golvet den här gången...”.

Tidigt beslut i livet

För Cina som inte är uppvuxen i ett religiöst hem växte ett intresse fram för religion och andlighet i yngre tonåren. Men en gudstro hade nog alltid funnits där.

”När jag hörde om kyrkans lära kändes det bra från början, inga blixtnedslag eller så, men som att hitta hem. Familjen tyckte först att jag var för ung för att döpa mig men när jag var sjutton fick jag mina föräldrars tillåtelse. De hade träffat missionärerna eftersom jag fick undervisning hemma. Jag har en familj som har respekt för mina val och jag för dem/deras val.”

Belfast – första området på mission

Några år senare bestämde sig Cina för att bli missionär och fick uppdraget att åka till Irland. Som första område kom jag till Belfast.

”Dialekten i Belfast var omöjlig att förstå, även för amerikanarna. Det var lite annorlunda också på grund av de spänningar som fanns på Nordirland, poliserna var beväpnade då det till och från var oroligt. Men just där vi var märktes inte oroligheterna av så mycket” berättar Cina. 

En fördjupad känsla

Att ha en kärlek och respekt för andra är kärnan i att vara missionär, menar Cina. Många som man möter kan vara fast i tankesätt och vanor, att ta ett steg till förändring kräver verkligen mod, något som Cina kunde relatera till:

”Jag var relativt ny i kyrkan och att gå upp till främmande människor var en stor utmaning. Men jag har förstått senare att missionen inte bara var en tid för att vända sig ut till andra, den var lika mycket för min egen skull. Min mission gav mig en fördjupad känsla för vår tro.”

Man, hundar och en fortsatt aktiv tro

Väl tillbaka i Sverige rullade livet på med jobb och många av vännerna gifte sig och bildade familj. Cina och Anders hittade varandra, gifte sig och har delat livets upp- och nedgångar, dock inte tron. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Förhoppningen om egna, gemensamma barn blev inte infriad. Men ensamma har de heller aldrig varit. Efter en tid sa Cina att vi borde skaffa hund. Nej vi ska inte ha hund, var Anders första svar. Vi kanske inte ska ha hund, men jag! kontrade Cina, och lägger till att Anders var som tur var djurvän... Sagt och gjort, hundar blev det – ett kärt och bestående intresse de senaste 20 åren.

Humor, ömsesidig respekt för varandras olikheter och självständighet verkar vara kännetecknande för Cina och Anders relation. Det återspeglas även i synen på vad som är viktigt i hennes tro:

”Det centrala för mig är respekt för andra, förståelse och att inte döma. Och ärlighet - min man skrattar åt mig ibland för att jag är för ärlig”.

Vidare, ”andlighet för mig är att vara i kyrkan, en känsla av att vara hemma. Men jag kan även känna andlighet när jag är i skogen med mina hundar och tar del av naturen. Det ger en slags frid och är en plats för meditation och kommunikation med Gud för mig.”

Samtidigt är tron något väldigt konkret i vardagen. ”Att se behov och vara villig att bidra tror jag förfinar oss som människor. Ju mer man ser andra desto mer ser man vad man kan göra.”

Och det behöver inte vara mer komplicerat än så. ”När jag var ute på promenad hörde jag en man som talade i telefon. Han hade uppenbarligen gått vilse. När jag gick fram sa jag, Ursäkta att jag hörde på ditt samtal, kan jag hjälpa dig? Mannen blev glad att jag visade honom rätt. Det är de små sakerna i vardagen som är de viktiga.”

Om man försöker sig på att summera 30 år av livet kanske det handlar mindre om vad man har lyckats uppnå för egen del och mer om vilket inflytande man haft på sin omgivning? Det finns alltid någon att hjälpa, på väg hem.